Last Chance Harvey

Dustin Hoffman kan vara världens mest sympatiska skådespelare. Det går bara inte att tycka illa om karlsloken eftersom han gör varje roll så full av värme och hjärta. Det är tur det för Last Chance Harvey, en synnerligen ordinär romantisk komedi som i mångt och mycket lever på Hoffmans fina skådespeleri och hans härliga samspel med Emma Thompson, utan honom skulle det vara en film att fnysa åt. Nu blir den supermysig istället.

Det hade jag verkligen inte förväntat mig efter en ganska så intetsägande trailer, men det är förstås alltid kul att ha fel och ännu roligare att bli positivt överraskad. Last Chance Harvey är en romantisk komedi för alla som letar efter en lite mognare variant på ett ganska uttjatat tema där kärlek vid åtminstone andra ögonkastet tar karaktärer på en hejdundrande resa i kärlekens tecken.

Här är det den lite äldre reklamjingelmakaren (kompositör till reklamfilmer) Harvey som åker till London för att närvara på hans dotters bröllop, det blir lite komplikationer eftersom han inte har den bästa relationen med sin dotter, så han medverkar bara på själva vigseln och piper sedan iväg till flygplatsen för att åka tillbaka till USA. Men saker och ting går inte riktigt som Harvey planerat och när han missar planet och samtidigt får veta att han blivit av med jobbet, så söker han sig till en bar för att döda sina sorger med lite alkohol. På baren stöter han ihop med den något neurotiska flygplatsarbetaren Kate som till en början avvisar hans närmanden, men rätt som det är har Amor skjutit sina pilar på dem båda och Harvey och Kate beger sig ut på ett äventyr som inkluderar långa promenader, långa samtal och en tripp till Harveys dotters bröllopsmottagning. Det är kärlek i luften.

Men det är också klyschor och åter klyschor som frodas i Last Chance Harvey, om du har sett en halv romantisk komedi tidigare, så vet du exakt hur det hela kommer att sluta och du kan läsa av många situationer innan dem ens inträffar. Man har lånat massa inslag från andra filmer, främst Love Actually som ju också utspelade sig i London och hade Thompson i en av rollerna, som när Kates mamma hela tiden ringer henne och avslutningen när det springs kors och tvärs för att hitta sin älskade vän innan allt är förlorat (där har vi ju något som förekommer i typ 98 % av alla romantiska komedier).

Ändå kan jag inte riktigt tycka illa om Last Chance Harvey, det är en helmysig film där regissören och manusförfattaren Joel Hopkins visserligen tar några enkla genvägar för att nå ut till våra känslor, men ändå lyckas bjuda på hjärtvärmande scener som känns så genuina och gulliga att man bara måste kapitulera. Hoffman är briljant som vanligt och även om det ibland är svårt att tvätta bort Rain Man-stämpeln från honom, så funkar romansen mellan Thompson och han riktigt bra. Thompson är måhända lite tröttsamt neurotisk i sin hispiga roll, men överlag tycker jag att dem båda sköter sig fint och kemin dem emellan är sagolik under större delen av filmen.

Om man är ute efter en innovativ och originell romantisk komedi, så bör man hålla sig långt borta från Last Chance Harvey och underhålla sig med Eternal Sunshine of the Spotless Mind istället, men om man bara är sugen på lite myspys och fina skådespelarinsatser i en ovanligt mogen och välgjord romantisk komedi funkar det alldeles utmärkt att borra sig ner i soffan tillsammans med Last Chance Harvey.