Last House on the Left

Filmen:
Vad har en medeltida svensk ballad, Ingmar Bergman och jag gemensamt? Inte ett skit faktiskt men här ska ni få höra. I den medeltida svenska balladen "Per Tyrssons döttrar i Vänge" blir en flicka våldtagen av ett gäng fårfarmare. Av en slump hamnar förövarna hos flickans föräldrar som efter att ha upptäckt sanningen planerar en gruvlig hämnd. Enligt sägen ska det ha skett i skogarna runt Malmslätt i Linköping. Några hundra meter från där jag själv bor. Lustigt sammanträffande men nu lämnar vi avdelningen onödigt vetande.

Balladen är som klippt och skuren för en spännande dramathriller och redan 1960 gjorde Ingmar Bergman mästerverket Jungfrukällan baserad på ovan nämnda historia, som i sin tur fick agera basmaterial för Wes Cravens tokcensurerade skräckklassiker Last House on the Left från 1972. Ingen höjdare direkt enligt mig själv men Wes Craven kände att han ville fräscha upp filmen till en mer modern tappning och här är Last House on the Left, 2009 års upplaga.

Familjen Collingwood ser fram emot en lugn och trevlig semester på sommarstället men råkar ut för en del otrevligheter. Dottern blir våldtagen av ett rövargäng som av en slump hamnar hos föräldrarna i deras sommarstuga för att söka skydd. Som ni förstått tar filmen en oväntad vändning och inkräktarna ångrar snabbt sitt val.

Jag får känslan av att regissören Dennis Iliadis och producenten Wes Craven ansträngt sig för mycket. De ville säkert efterlikna originalet samtidigt som de ville att den skulle stå på egna ben. Men resultatet blev inte som jag hoppades. Delar av filmen känns oerhört krystad och slarvig. Jag förstår inte heller alltid filmlogiken. Några av karaktärernas beslut är fullkomligt idiotiska och skrattretande. Last House on the Left är en våldsam film med starka scener som berör. Våldtäktsscenen är ruggigt utdragen och det bjuds även på mycket avhuggna kroppsdelar och närbilder på öppna sår, inget för den kräsmagade alltså.

Skådespelarmässigt tycker jag att rövarbandet klarar sig bäst. Sammanhållningen känns äkta och ledaren Krug spelad av Garret Dillahunt är riktigt vidrig och övertygande. Men Justin (Spencer Treat Clark) är störande mesig. Om en sådan här film ska funka måste de känslomässiga banden till offerfamiljen vara starkare än vad de är här. Jag tycker att de är minst lika psykopatiska som förövarna, inte riktigt meningen. Last House on the Left är dock inte genomusel. Stundtals är det riktigt skoj med allt överdrivet våld måste jag erkänna. Men något mer än en vanlig standardskräckis är den inte.

Bilden:
Nyinspelade filmer brukar generellt se riktigt bra ut på Blu-ray. Även Last House on the Left har sina stunder där det är brutalskarpt och bra med djup. Även färgarbetet är stabilt och sticker inte ut någonstans. Det gäller vid scenerna under dagtid. När det mörknar på ändrar bilden raskt karaktär till det sämre. Det brusar på rejält och bilden blir riktigt platt och grådassig. Då större delen av filmen utspelar sig i just mörker är det oerhört störande. Men för övrigt är bilden ren och fin utan komprimeringsartifakter. Formatet är 1,85:1.

Ljudet:
Utrustad med en DTS-HD Master Audio-ljudmix gör Last House on the Left sitt bästa för att skrämma mig. Men speciellt läskigt blir det aldrig. Överraskningseffekterna saknas och de har misslyckats med att integrera surroundhögtalarna. Förvisso låter allting kristallklart och dialogen är detaljerad men när inte de olika kanalerna är samspelade räcker det inte. Basspåret gör inte mycket väsen av sig förutom vid en bilkrasch där det verkligen trycker till i bröstet.

Extramaterialet:
Extramaterialet är riktigt uselt. Eller vad sägs om en 3 minuter lång featurette som inte innehåller något vettigt överhuvudtaget, skäms. De bortklippta scenerna på totalt 9 minuter är inget att hänga upp i granen heller. Inga nya läckra blodiga scener utan bara onödiga förlängningar.