Last Stop 174

Filmen:
Det är inte första gången vi får se det hårda livet i Rios eländiga slum. Mästerliga Guds Stad och inte fullt så bra men ändå mycket välgjorda Elite Squad har berett vägen och nu är det dags för Bruno Baretto att berätta den sanna historien om Sandro do Nascimento och hans liv. Förväntningarna blir inte mindre dämpade av att manusförfattaren är samma person som skrev manuset till Guds Stad.

Last Stop 174 handlar om Sandro och hans hårda uppväxt. Den knarkande morsan har varit Sandros enda trygghet fram till han är inne på sitt tionde levnadsår, då mördas mamman och Sandro förpassas till gatan. Under en fängelsevisit lär han känna Ale, en smågangster som Sandro ser som en mentor som lär honom allt inom brottets bana. När de flyr från fängelset är det dags att göra slag i saken och de livnär sig på brutala rån och knark, knarkruset gör även att livet känns lite drägligare. Det tvivelaktiga karriärsvalet leder så småningom till den ödesdigra dagen i juni år 2000 där han i ren desperation bestämmer sig för att kapa en buss.

Last Stop 174 är en deprimerande skildring av gatulivet i Rio. Det smärtar att se Sandros tragiska liv och när allt hopp och framtidstro är som bortblåst, och du inte har någonstans att ta vägen kan jag förstå att de gör som de gör, hur grymt det än låter. En film är ingenting utan dess skådespelare och Michel Gomes och Marcelo Melo som spelar Sandro respektive Ale gör filmen rättvisa. Deras inlevelse och trovärdighet lyser igenom.

Men en känsla av Déjà vu infinner sig. Guds Stad och Elite Squad har redan utforskat stora delar av territoriet och det krävs mycket för att göra något nyskapande. Det lyckas dock Bruno till stora delar med. Med hjälp av Bráulio Mantovanis välskrivna manus är Last Stop 174 ett intensivt och skickligt komponerat verklighetstroget drama. Slutet med busskapningen är det ultimata filmslutet, ett crescendo där allt hat och frustration får ge sitt uttryck.

Bilden:
Bilden i Last Stop 174 håller överraskande bra kvalité. Det är hyggligt skarp och kontrasten är fin. Det brusar en del emellanåt men det hör till. Den gulbruna färgpaletten är stabil och det rinner inte ut någonstans. För det mesta är svärtan också riktigt bra förutom några enstaka scener då det grötar ihop sig.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio-mixen gör sitt bästa men räcker inte hela vägen. Dialogen är tydlig och klar och det är även rikt med ljuddetaljer för övrigt. Men dynamiken är något platt och surroundeffekterna få. Inte heller basen gör något för ljudbilden.

Extramaterialet:
Inget extramaterial.