Liftaren 2

C Thomas Howell, den olycksalige ungdomspojken från första filmen, har vuxit upp och blivit en nervös och lätt ostadig snut som gärna dödar först och frågar sedan. Efter att ha klantat till det ännu en gång så bestämmer sig han och sin flickvän (Kari Wuhrer) för att ta resa bort en tid. Men inte helt oväntat så dyker det upp en liftare, en man som bara måste ställa till ett helvete för våra hjältar.

Regissören har hämtat mycket av det visuella från Oliver Stones utmärkta U-Turn, dammiga och sunkiga restauranger i ödemarken, svettiga människor i närbild och skakig realistisk kameraföring. Synd bara att han inte kunde hämta något orginellt från sig själv också.

Den är inte dålig, jag kan bara inte kalla den det. Men det saknas nerv. Istället för att låta historien arbeta själv så täcker regissören manus och skådespelarinsatser med underhållande, men tråkiga, kamera-experiment och fuskar sig så igenom alla spännande scener. Hade han bara vågat lita på sig själv och på historien, precis som i den första filmen, så hade det nog inte varit något problem. Istället så får vi förlita oss på en överspelade men karismatisk Jake Busey som liftaren och den mycket skicklige C. Thomas Howell. Kari Wuhrer är rent ut sagt tråkig, men jag tror inte det är hennes fel. Hon har helt enkelt fått en väldigt trist karaktär att spela.

Trots en hel del fina skådespelarinsatser och ett mycket snyggt och suggestivt foto med skarpa kontraster och mycket skuggor, så kan jag inte riktigt gilla vad jag ser. Den kommer aldrig upp i ettans standard och saknaden efter Rutger Hauer är helt enkelt för stor.