Liftarens guide till galaxen

Douglas Adams interstellära epos om Arthur som några sekunder innan jordklotet förstörs tvingas ut i rymden är antagligen en av de mest citerade och avgudade böckerna någonsin. Med andra ord har det funnits många hängivna fans som bara väntat på att få tycka till om hur en filmatisering ska göras, vilket delvis förklarar varför det dröjt så pass länge innan någon vågat sig på att göra en spelfilm. 1981 gav BBC förvisso ut en TV-filmatisering av Liftarens guide till galaxen men man kan väl lugnt säga att de ekonomiska och tekniska förutsättningarna inte var de bästa. Nu mer än 20 år och åtskilliga teknologiska landvinningar senare tog till slut Garth Jennings sig an uppgiften och det ska han ha all heder för. Att regissera Liftarens guide till galaxen måste kännas lite som att vara japansk kamikaze-pilot under andra världskriget. Det blir liksom fel hur det än går.

Men jag tycker inte att någon som helst skugga ska behöva falla på Jennings. Mot alla odds (visst låter det som en tråkig dramafilm...?) levererar han ett underhållande Monty Python-doftande rymdäventyr vars anda känns trogen originalverket. Därmed inte sagt att filmen och boken är identiska, inte alls, det finns en hel del faktorer som har förvanskats för att underlätta en filmatisering. Däremot fångas mycket av bokens underfundighet och filmen rör sig i samma tankelandskap som Adams fantastiska roman. Vid många tillfällen har man valt att citera boken rakt av, framförallt liftarens handbok där animationer skildrar textinnehållet. Det kan förvisso framstå som ett tråkigt sätt att göra en adaption på, men likväl är det effektivt.

Någon optimal filmatisering är det inte, budgeten är fortfarande för liten för att göra boken rättvisa. Tyvärr men naturligt nog är det så att rymdfilmer kräver stora tekniska förutsättningar och Liftarens guide till galaxen är inte ens uppe i hälften av den budget som till exempel de senaste Star Wars-filmerna har haft att leka med. Det märks förvisso i specialeffekterna men där är det är inget som stör nämnvärt. Däremot tycker jag att det gör sig desto mer påmint i hur man valt att konstruera planeterna och avsaknaden av riktigt snygga avståndsbilder på rymden och farkosterna. Sedan kan jag inte låta bli att ta tillfället i akt att klaga lite på kärlekshistorien som man har envisats med att väva in och som blir överdrivet publikfriande.

Karaktärerna och den charmiga brittiska humorn gör att Liftarens guide till galaxen definitivt klarar sig undan med hedern i behåll och delfinkabarén i inledningen är fullständigt obetalbar. Det som gör att jag stannar på en 6:a har egentligen mer att göra med boken än filmen. För även om filmen klarar av att stå på egna ben sitter man ändå där och jämför med boken och granskar varje detalj och bara det gör att man förlorar lite av filmupplevelsen.

När det gäller utgåvan så ser den vid första ögonkastet ganska sparsmakad ut. Det är till och med en bild på dysterkvisten Marvin där han säger "Extramaterial är väl inget extra tycker jag". Men med en making-of-dokumentär (strax under 10 minuter), två kommentarspår och borttagna scener är detta en prisvärd utgåva även om DTS-ljudspåret saknas. Det är väl inte helt omöjligt att det förr eller senare kommer en special edition men till dess fungerar denna utgåva utmärkt där bilden håller måttet utan att glänsa.

Förresten, samma sak som jag skrev i slutet av Constantine-recensionen gäller även här. Så vänta lite med att stänga av och låt eftertexterna rulla ett tag.