Filmen:
Oscarsnominerad för Bästa film? En av fjolårets bästa filmer? Ursäkta, men om jag hade velat titta på två timmar och trettio minuter fyllda av gapiga gubbar som tjafsar om politik och tävlar i vem som kan låta mest hade jag zappat in på SVT när de visar sina direktsändningar från riksdagsstämman.
Steven Spielbergs senaste film, Lincoln, utspelar sig visserligen inte enbart i salar där högljudda gubbar i lustiga skägg och hattar står och skriker på varandra - men det förekommer mer än tillräckligt av den varan för att man som tittare ska känna gäspningarna komma i ett tempo som aldrig brukar vara signifikativt för att man tittar på en bra film för tillfället. Lincoln är en något svårbedömd film. Det finns nämligen en otroligt välgjord produktion inbäddad mitt i allt sövande politikbabbel. Fotot, kostymerna, musiken och i viss mån även skådespelarna (där Daniel Day-Lewis känns mer som president Lincoln än vad president Lincoln mest troligt kände sig själv) levererar i en tekniskt kompetent film.
Det är på manusfronten som det mesta faller platt. Jag kan köpa att det inte finns utrymme för särskilt mycket action i en story av den här sorten. Lincoln kämpar för att avsluta inbördeskriget, förena sitt kära USA och i samma veva avskaffa slaveriet. Det blir således mycket politik både till höger och vänster. Relevant för storyn, absolut, men också bedövande tråkigt att titta på. Jag tycker också det känns otroligt krystat i många scener där skådespeleriet gränsar till att kännas som renodlat teateragerande med otroligt yviga rörelser och högtravande sätt att leverera replikerna på. Day-Lewis är den räddande ängeln i allt. Han är verkligen Abraham Lincoln. Kusligt lik rent utseendemässigt och hans personlighet utstrålar en pondus som man kan tänka sig att en av USA:s allra mest omtyckta presidenter måste ha burit med sig för att lyckas med de många förändringarna han införde i landet. Även Tommy Lee Jones gör en kanontolkning, men Sally Fields som det skrivits så mycket om är ganska blek och överspelande i en roll som man snabbt blir less på att uthärda.
Nej, jag gillade verkligen inte Lincoln. Det är som sagt en tekniskt smått briljant produktion med underbart foto, John Williams makalöst vackra musik och Day-Lewis briljanta skådespeleri som filmens stora höjdpunkter. Men hur jag än vänder och vrider på saken, så går det inte att bortse från det faktum att Lincoln är en av de tråkigaste filmerna som släppts på hela 2000-talet...
Bilden:
Här bjuds på en klockren bild där varenda liten smådetalj är lätt att urskilja i den briljanta skärpan, men även färgerna (om än något dämpade då filmens färgpalett går mycket åt det gråa hållet) är underbart återgivna och levererar en perfekt svärta som gör mörkerscenerna till ett rent nöje att titta på. Smuts, brus och annat elände lyser helt med sin frånvaro.
Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.
Ljudet:
Inte heller här gör Lincoln en besviken. Det bjuds på ett mullrande DTS-HD Master Audio 5.1-spår som inte bara imponerar stort i de många dialogscenerna där varje liten stavelse hörs klart och tydligt, men även när det kommer till surroundeffekter levererar mixen en underbar ljudupplevelse där riktningsdetaljerna är klockrena och samtliga högtalare i mixen får jobba för att skapa en riktigt trevlig ljudbild.
Extramaterialet:
Ingenting märkvärdigt, men här finns några kortare featurettes som ger en liten inblick i Lincolns liv och skapandet av själva filmen.