Lost - Säsong 5

Filmen:
Det är inte alltid lätt att vara en trogen anhängare till Lost. Man måste dels hänga med i den helskruvade handlingen som bara blir knepigare och knepigare för varje säsong som går (det som började som en ofrivillig Expedition Robinson har nu förvandlats till en tidsresande och övernaturlig variant av Kändisdjungeln), men också vara beredd att försvara sig när folk hela tiden envisas med att fråga "Hur orkar du följa den? Jag gav upp redan efter den första säsongen. Allt blev ju så överdrivet och invecklat". I regel brukar jag inte ha mycket att säga till såna människor eftersom Lost, i mitt tycke, blev som allra bäst i den tredje säsongen då det på allvar började bli skruvat och verklighetsfrämmande.

Men det är ju ingenting mot hur invecklat allting blivit i säsong 5. Kommer du ihåg det där ljusskenet i slutet av säsong 4 som startade när Ben började vrida på det där frusna åsnehjulet (man glömmer nästan bort hur galen handlingen egentligen är, men påminns rätt tydligt när det syns i skriftlig form)? Kommer du ihåg hur ön sedan försvann efter att ljusskenet slutat lysa? Grattis, du kommer ändå vara helt lost när den femte säsongen av Lost tar sin början.

Karaktärerna eller åtminstone några av dem har kastats tillbaka i tiden till 70-talet då Dharma fortfarande var aktiva på ön. Där frodas hårt arbetande vetenskapsmänniskor som bland annat består av den unga Benjamin Linus som här lever ett ganska harmlöst barnliv utan vetskapen om att han några år senare kommer att bli en elak och manipulerande sate. Våra tidsresande Lostiesar måste försöka smälta in bland människorna för att överleva, medan de Lostiesar som inte flyttats tillbaka 30 år i tiden måste komma på ett sätt att återförenas med sina gamla vänner - och till råga på allt ta sig tillbaka till ön eftersom Jack, Kate, Hurley, Sun och Sayid som bekant tog sig därifrån i slutet av säsong 4.

Jag är lite kluven kring säsong 5. Det är en sedvanligt välspelad, spännande och för det mesta överraskande säsong där en del av mysterierna som tidigare varit höjda i dunkel äntligen besvaras och där några gamla karaktärer dyker upp igen. Jag gillar scenerna från Dharmabyn när Lostiesarna Sawyer och Juliet smält in och lever rena familjelivet med 9 till 5-jobb, mat på bordet och myskvällar med varsin god bok i sängen. Det är också intressant att se hur de som lämnade ön kämpar för att ta sig tillbaka.

Men det är också mer skruvat än tidigare (tidsresorna, Jacob, Lockes vara eller icke vara och mycket, mycket mer) och som vanligt när man ger svar till en fråga, så skapas genast 500 nya frågor som kanske aldrig någonsin kommer att besvaras. Man börjar få svårare och svårare att köpa manusförfattarnas konstanta inkluderande av nya mysterier eftersom det nu endast är en enda säsong kvar innan serien sägs gå mot sitt slut.

Varför åldras inte Richard Alpert? Vad är egentligen rökmonstret? Varför har Jacob ett förflutet med i princip alla karaktärer i serien? Vad hände egentligen i slutet? Varför hör man viskningar från döda karaktärer ibland? Varför har ingen dödat Kate för att hon är så ofattbart klumpig och envisas med att hela tiden fatta fel beslut?

Det är liksom ingen mening med att kasta in oändligt många mysterier om man sen ändå inte har tid att besvara dem.

Säsong 5 är vid sidan av säsong 2 den svagaste säsongen hittills och jag hoppas verkligen att man skärper till sig i säsong 6 för att kunna ge oss tittare den grymma avslutningen vi förtjänar efter att ha kämpat oss igenom serien. Då krävs det att man börjar ge oss svar istället för att endast skapa nya frågor. Det och några nakenscener med Juliet, tack.

Bilden:
"Herrejösses, vilken ljuvlig bild!" vrålar man ut i ett glädjerus när man tittar på den femte säsongen av Lost på Blu-ray. Det här är ögongodis i högupplöst form med en snuskigt bra skärpa, ett ohyggligt grymt tredimensionellt djup (scenerna ute på havet och även inne i djupaste djungeln får en att kippa efter andan) och en livlig färgexplosion som kramar ur det bästa av alla toner i serien. Djungelgrönt, havsblått, blodrött och explosionsgult - allt går hand i hand i ett av dem snyggaste färgarbetena jag någonsin sett på BD.

Svärtan är perfekt och detaljrikedomen i såväl mörka som ljusa scener är snuskigt bra. Lost är måttstocken för hur andra TV-serier bör se ut på Blu-ray.

Bilden är kodad i AVC och formatet är 1.78:1.

Ljudet:
Här finns ett ljuvligt DTS-HD Master Audio 5.1-spår med kristallklar dialog, matig basanvändning och inte minst en imponerande surround som på allvar vaknar till när det gäller scener i djungeln. Då prasslar löven, kvistar knäcks och små, små djungeldjur kan urskiljas i en oerhört välmixad ljudbild vars enda egentligen minus är att surrounden vid sidan av scener från just djungeln används lite väl sällan. För det mesta är ljudet ganska så framtungt och bakre högtalarna glöms bort under en hel del ögonblick, men det är fortfarande ett riktigt bra ljudspår som utan tvekan hör till något av det bästa man kan hitta i TV-serier som släppts på Blu-ray.

Extramaterialet:
Som vanligt när det gäller Lost, så har man inte sparat på godsakerna utan bjuder oss tittare på ett riktligt matigt extramaterial med såväl intressanta minidokumentärer som bortklippta scener och kommentarspår. Bäst är den Blu-rayexklusiva dokumentären där skådespelarna firar det 100:e avsnittet av serien och tittar tillbaka på sina favoritögonblick samtidigt som dem delar med sig av några roliga anekdoter