Lost: Säsong 6

Filmen:
Det är inte utan lite vemod man sätter sig ner för att recensera sista säsongen av Lost. Även om tittarsiffrorna har dalat, serien förpassats till sämsta möjliga sändningstid och hajpen för länge sedan dalat ut så är det ju ändå... Lost. TV-seriernas egen Twilight Zone som någonstans där 2006-2007 var det bästa som TV hade att erbjuda. Det har även varit kul att se hur serien har skapat stjärnor av skådisarna och teamet bakom. Under åren har jag sett JJ Abrams gå och bli ett stort namn i Hollywood. Maggie Grace (Shannon) har fått en roll i kommande Twilight-filmen. Ian Somerhalder (Boone) är hyllad stjärna i Vampire diaries och Matthew Fox (Jack) är, hrm, talesman för Loreal...

Men ni förstår poängen, Lost har varit en serie som faktiskt satt avtryck och själv har jag periodvis avgudat den. Den stora frågan under hela seriens gång har ju varit just hur det ska sluta, skulle upphovsmännen lyckas pussla ihop alla bitarna och få det att hänga ihop. Således är det väl lite det som är den kritiska huvudpunkten nu när det kommer till sista säsongen.

Jag ska inte uppehålla mig här och riskera spoilers. Det förhåller sig så klart på det sättet att historien kring alternativa universum står i centrum och det som vi brukar kalla ödet spelar in. Man kan också konstatera att någonstans längs resans gång så skalar man av ganska mycket sidospår och det fokuseras återigen på det som jag tyckte gjorde Lost så bra under de två första säsongerna; individens egen historia och problem. Många karaktärer överträffar sig själva och lika många misslyckas med att göra det. Det är prövningarnas tid och det går inte så bra för alla.

Så får man ihop det då eller var allt bara nonsens? Utan att spoila något så jo, det får man ju. I alla fall det mesta, till och med små sidorepliker får en kontext. Däremot så lämnas mycket öppet för diskussion, fast det mesta vidrörs i alla fall även om diskussionen fortsätter Nästa fråga är såklart om man får ihop det bra? Tja. Fullt godkänt skulle jag vilja hävda. Hela Lost-konceptet får mig osökt att tänka på Johnny Rotten, Sex Pistols sångarens, kommentar på en av de sista(?) Sex Pistols-spelningarna som replik på att allt bara var en PR-maskin: "Ever got the feeling that you have been cheated"? Alltså, har du någonsin fått känslan av att allt bara är en bluff. Och visst har man det när det gäller Lost. Men det har varit en förbannat underhållande och spännande bluff. Och det är inte utan att jag är rätt stolt över att ha varit med från avsnitt 1.

Bilden:
Samtliga Lost-säsongen har sett fantastiska ut på blu-ray. Detta är inget undantag. I formatet 1.78:1 bjuds vi på en strålande bild som faktiskt håller biokvalitet vilket känns mäktigt för en TV-serie. Det sprakar av färger och den gröna ön vibrerar av liv. Detaljerna är oerhört skarpa och allting i rutan kommer till liv. Allt från hudfärger till nattpartier känns autentiska och har en härlig nyansrikedom och mättnad. Skyhög kvalitet rakt igenom.

Ljudet:
Ljudet är inte mycket sämre. Dialogen är klar och tydlig i centern medan resten gör ett djungeln kommer till liv. Blad som prasslar, grenar som trampas ner... Allt fångas upp i en välljudande mixning och små trick tar upp som att separera öscenerna från flashbacks. När regnet vräker ner och dialogerna skriks ut så är det en balanserad och dynamisk ljudupplevelse som The DTS-HD Master Audio 5.1-spåret bjuder på.

Extramaterialet:
Extramaterialet är värdigt den avslutande säsongen. Vi snackar kommentarspår, dokumentärer, intervjuer, bloopers, borttagna scener. Ja, det mesta även om alla avsnitt inte har kommentarspår. Bäst är Crafting a Final Season när hela teamet kommer till tals och berättar hur man skapade serien och hur tankebanorna gick nu när man skulle knyta ihop allt. Mest spännande är nog däremot The New Man in Charge som ger oss en hint om vad som händer nu efter och hur arvet ska förvaltas. Extra plus för att den finns en liten blu ray-exklusiv grej som inte finns med på DVD-utgåvan.