Love Actually

Nedräkning till jul. Den gamle heroinisten Billy Mack suger ut ett par sista kronor ur en gammal refräng (rolig karaktär: ett varningsord till er barn - köp inte droger. Bli rockstjärnor och få dem gratis istället). Och det är en inledning som är chockerande flirtig med Fyra bröllop och en begravning. Därefter, Hugh Grant. Och när man med det satt standarden fortsätter det av bara farten. ABC i ledighet. Vackra människor, torr avmätt humor där konsten att göra bort sig verbalt förfinats till en livsstil. Där finns bohemerna och arbetarna och den ytterst välartikulerade dialogen, bemästrad av såväl corporatesnitsarna som den nyförälskade nioåringen. Vi får följa ett dussin längslöpande episoder som var och en är ganska trivial.

1: En plötsligt förälskad premiärminister (Grant). 2: Pojken som förlorat sin mamma. 3: Konstnären som kärat ner sig i sin bäste väns nya fru. 4: Författaren med sin portugisiska hemhjälp. Amors pilar även här. Det finns fler stickspår, otrohet yada-yada, och påsen knyts till slut ihop helt odramatiskt och förväntat. Det är inte bara Billy Mack som varit nära en överdos. Tittaren får också en riktig speedball av kärlek och värme. Det är overkligt, charmigt och visserligen betydelselöst men med ett sanslöst batteri av skådespelare.