Mad Men - Säsong 2

Filmen:
Jag gillade den första säsongen av Mad Men. Gillade, men älskade inte - för medan Petter blev som besatt och började förvandla sig själv till en avbild av Don Draper minus det konstanta rökandet och starkspritshalsandet direkt efter att ha plöjt igenom den första säsongen, så var jag själv mest bara trivsamt belåten över att se en välskriven och välspelad TV-serie som fokuserade på en svunnen tidsepok utan att kännas gimmickartad och ansträngd. Mad Men speglade 60-talets U.S.A. på ett sätt som hela tiden kändes kärleksfullt och äkta trots att man stundtals drev med hela tidsåldern genom att ta till skojfriska ögonblick - som dock höll sig på en nivå som aldrig gick över gränsen till att kännas parodierande .

I säsong 2 fortsätter kärleksförklaringen till dåtiden med samma mängd cigarettrökande i varenda liten vrå av samhället, spritdrickande från morgon till kväll och sexuella trakasserier som tidigare. Det är en verklighet som anti-rökorganisationer, nykterhetsförbundet och feministpartiet förmodligen skyr som pesten, men som vi andra kan luta tillbaka och låta oss trollbindas av.

Här är det mesta sig likt, men ändå inte. Huvudpersonen Don Draper fortsätter att vara den bästa reklamräven av dem alla, men på det personliga planet är allt långt ifrån frid och fröjd. Säsong 2 av Mad Men handlar mycket om Drapers äktenskap med Betty och hur de glider ifrån varandra allt mer av orsaker jag inte känner för att spoila här. Men här finns också små sidohistorier som Peter vars fru närmast kräver att de ska adoptera ett barn, Sal som dras med sin garderobshomosexualitet och Peggy som hemsöks av minnena från sin graviditet.

Det är en stillsam serie om människoöden som tar god tid på sig att berätta varje historia. Räkna därför inte med något högre tempo, utan förbered dig istället på avslappnande TV-dramatik när den är som allra bäst.

Mad Men är bra både som stilistiskt läcker spegling av sargade själar (många S där!) och som en slags trollbindande reklamfilm för reklambranschen med spelet bakom kulisserna och hur själva processen bakom en lyckad reklamkampanj ser ut. Det är oerhört intressant att följa med i karaktärernas arbete på grund av att det hela känns väldigt, väldigt autentiskt.

Skådespeleriet är precis som i den första säsongen briljant med en fullkomligt magisk Jon Hamm i huvudrollen som Don Draper vars blotta utseende gör honom perfekt för rollen - hela hans yttre riktigt skriker ut "tidigt 60-tal". Men det är hans inre kvalitéer som gör hans insats så imponerande, han skänker Draper en mystik som får oss tittare att hela tiden att lockas till att plöja igenom fler avsnitt för att få svar på vad han egentligen bär på för bagage i själen. Även de andra skådespelarna gör storartade insatser som lämnar starka intryck på en.

Jag kan tycka att tempot stundtals blir lite väl långsamt och att några av sidohistorierna står och trampar på samma plats under onödigt lång tid, men det är ju självfallet rena småpotatisen att gnälla på och sett till helheten är säsong 2 av Mad Men helt fantastisk. Det är en välspelad, välskriven och framförallt hutlöst snygg TV-serie som på ett alldeles förträffligt vis fångar upp tidsandan från 60-talet där kedjerökande, starkspritshalsande och sexuella trakasserier/rasistiska kommentarer ser betydligt mer inbjudande ut än vad det rimligtvis borde vara.

Mad Men är ett måste för dig som uppskattar bra TV-serier och även för er som ännu inte sett den, men som går omkring hemma och längtar efter en riktigt bra dramaserie att sätta tänderna i.

Bilden:
Precis som serien i sig är bildkvalitén i Mad Men - Säsong 2 mycket stabil med en riktigt läcker skärpa som fångar upp allt det där iögonfallande och detaljrika med omgivningarna som serien bjuder på. Det ligger nästan en lite drömsk känsla över bilden och som bara höjer känslan av att bevittna en tidsresa till en svunnen tidsepok. Färgerna är varma och naturliga med mjuka beiga toner från nylonstrumpbyxor, pulserande röda nyanser från klarröda läppstift och med avslappnande blåa tonerna i Sterling Coopers kontorsbyggnad. Svärtan är även den mycket bra med oväntat rena nattscener där detaljerna framträder tydligt även i mörkret.

Det enda egentliga smolket i glädjebägaren är att det förekommer en del brus under några tillfällen - speciellt mot ljusa väggar och ett och annat klädesplagg, men i övrigt: riktigt bra bild.

Bilden är kodad i AVC MPEG-4 och formatet är 1.78:1.

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som varken bjuder på några trumhinneexplosioner eller någon överväldigande känsla av att man som tittare befinner sig mitt i händelsernas centrum, men den fyller sitt syfte med bravur och fångar upp dialogerna på ett utmärkt sätt. Det är klart, tydligt och med bra detaljarbete i ljudriktningarna. Surroundmässigt är det inte helt imponerande, men då och då blixtrar det till med en underbar ljudbild där man hör whiskeyglasen klirra till höger medan man hör skrivmaskinerna smattra på för fullt till vänster och som grädde på moset tillkommer dialogerna i en riktigt snygg kompott.

Basen vaknar knappt till liv en endaste gång förutom vid tillfällen då musik spelas, men det gör inte så mycket då detta är en dialogdriven serie utan större behov av bastryck. Musiken kommer främst ur de bakre högtalarna, men lyckas ändå låta förvånansvärt kraftfullt genom att nyttja även de främre högtalarna lite diskret.

Extramaterialet:
Saknas.