Fjärde säsongen av en av världens mest hajpade tv-serier alltså. Även om jag inte är med i någon Facebook-grupp som skulle offra sitt liv för Don Draper eller övervägt att byta bransch och hålla på med reklam istället så uppskattar jag serien. Mycket. För det utmejslade karaktärsgalleriet, för det tidstypiska och väldisponerade upplägget.
Här i fjärde säsongen slängs vi bokstavligt talat direkt in i hetluften på reklambyrån där brainstorming för en ny kampanj pågår med sedvanlig rappa jargong. Annars är det ju en nyskild Don Draper vi möter här i och det framgår att han har ett rätt torftigt socialt liv. Alltså en milsvid skillnad mot kontoret där han är en visionär och kreatör av guds nåde. Säsong fyra bjuder inte på någon större händelsemässig utveckling annars utan en del plats ger det spända relationen mellan Betty, Don och Sally samt Dons samspel med "lärlingen" Peggy.
Även om Mad Men på många sätt är Drapers one man show så finns det gott om karaktärer runt om att identifiera sig med och irritera sig på vilket är en del av styrkan i serien. Sedan så är den ju förbannat snygg med 50-talsestetiken och alla dess obligatoriska tillbehör. Man kan naturligtvis gräva ännu djupare i tidsandan och hitta en viss njutbarhet i hur man skildrat efterkrigstiden och begynnandet av kommersialismens gyllene era.
Mad Men är både tragisk och komisk på samma gång, men alltid, alltid underhållande. Fjärde säsongen är ingen undantag och det fortsätter vara ett av tv-världens absolut starkaste kort.
Extramaterialet är inte särskilt digert även om det lilla inslaget om vad en skilsmässa innebar på 50-talet är rätt intressant. Gillar man Mustang-bilar kan det också vara värt att spana in.