Män som hatar kvinnor

Filmen:
Det är bara att stämma in i hyllningskören över den här fantastiska filmversionen av Stieg Larssons suveräna kriminalroman som jag sträckläste både en och två gånger i samband med att den släpptes. Det är en filmversion som visserligen skalat bort en massa inslag från boken (som Mikaels romans med den karaktär som Marika Lagercrantz spelar), men som trots detta håller sig förvånansvärt trogen den litterära förlagan med alla vändningar och överraskningar intakta.

Handlingen kretsar kring journalisten Mikael Blomqvist som anlitas av den forne storpampen Henrik Vanger för att utreda ett 40 år gammalt mord (där kroppen aldrig hittades och således har det aldrig kunnat bevisas att det rör sig om ett mord). Ju mer han börjar luska i fallet, ju mer står det klart att släkten Vanger består/har bestått av många skumma typer. Blomqvist får också hjälp av datahackern Lisbeth Salander som är en minst sagt speciell människa, men som visar sig vara oumbärlig som hjälp när fallet ska lösas.

Här finns en överraskande lyckad casting där varenda rollbesättning känns klockren. Micke Nyqvist är en bättre Mikael Blomqvist än vad namnen Persbrandt (som det ryktades om innan castingen blev officiell) någonsin skulle kunna prestera och Noomi Rapace ÄR Lisbeth Salander. Hennes mimik, hennes udda beteende och hennes mörka sidor spelas ut med perfektion av Rapace. Jag gillar också Sven-Bertil Taube som är definitionen av en gammal mysgubbe i rollen som Henrik Vanger.

Män som hatar kvinnor är lätt att avfärda som en polisthriller i mängden, men om man gör det korkade misstaget, så har man antingen: A.) Inte läst den superba boken, B.) Oerhört bristfällig slutledningsförmåga, C.) Levt under en sten hela sitt liv eller D.) Levt under en sten med extremt bristfällig slutledningsförmåga sen födseln och med ett pinsamt förakt mot svensk film som i princip bara bygger på att vara som alla andra tröttsamt hatande människor som drar alla svenska filmer över en kam. Det här är för det första ingen polisthriller. Huvudpersonen Mikael Blomqvist är en journalist, vilket känns som en frisk fläkt i vårat överbefolkade filmpolisland, och Lisbeth är ingen ensidig sidekick som till exempel sopan Svartman i Wallander-filmerna: hon är en mångbottnad karaktär som döljer på många hemligheter som kommer att avslöjas mer i den kommande filmen.

"Alla har hemligheter" säger hon i början av Män som hatar kvinnor och det kunde inte ha varit mer sant. Här finns massvis av hemligheter som avslöjas under filmens gång, vissa mer chockerande än andra och hela tiden läckert iscensatt av dansken Niels Arden Oplev som får filmen att kännas betydligt mer påkostad/välgjord än majoriteten av filmerna som släpps i det här landet.

Man har också med den fruktansvärda våldtäkten från boken som känns betydligt värre i filmform, dels för den grafiska porträtteringen, men framförallt för att Peter Andersson är så otäckt ruggig i rollen som ärkesvinet Nils Bjurman. Glädjande nog finns också det som följer efter den händelsen inkluderat - och till skillnad från våldtäkten i sig som skapar extrema obehagskänslor, så är det efterföljande händelserna något som får en att knyta näven och säga "så kan det gå, gubbjävel" med en belåten min.

Jag är verkligen helsåld på Män som hatar kvinnor och vågar redan nu påstå att det är en av årets bästa filmupplevelser. Den lider visserligen av några scener som känns närmast överflödiga, att härliga Reuben Sallmander har en sorgligt minimal roll och att vissa dialoger låter riktigt krystade. Men det är bagateller i sammanhanget.

Nu är det bara att hålla tummarna på att även uppföljarna håller samma goda klass som den här finfina filmatiseringen - och om detta nu är en försmak på vad som komma skall, så har både du och jag finfina stunder framför oss frambringade av en svensk film.

Hur ofta händer det?

Bilden:
Svenska filmer på Blu-ray brukar inte direkt knocka en av stolen, men Män som hatar kvinnor ser förvånansvärt bra ut. Färgerna är fina med huvudsakligen läckra grå-svart-bruna toner som ger filmen ett lite gammaldags intryck, men även lite mer färgglada toner som rött och grönt har en varm och behaglig känsla. Skärpan är bra, även om det förekommer en del brus på sina håll och att en del närbilder på ansikten tenderar att kännas aningen för mjuka i sina detaljer.

Bäst är ändå djupkänslan som i vissa scener (främst scenerna från Australiens enorma vidder, men också från Hedeberga när Mikael blir jagad i skogen) ger filmen en ruggig närvaro med läckert 3D-djup. Svärtan är även den helt okej, men detaljerna hade kunnat vara något bättre i dem mörkaste scenerna.

Bilden är kodad i VC-1 och formatet är 2.53:1.

Ljudet:
Här bjuds vi på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som inte imponerar särskilt mycket. Ljudet är på tok för framtungt och de bakre högtalarna vaknar endast till liv när det blir riktigt intensivt i filmen, vilket gör att upplevelsen blir ganska så platt och tråkig under mer normala scener. Riktningsdetaljerna i surrounden är därför av förståeliga skäl inte alls mycket att hänga i julgranen, men glänser till när Mikael blir jagad i skogen (filmens bästa ögonblick gällande A/V). Dialogerna hörs dock klart och tydligt, basen som visserligen används lite snålt låter riktigt mastig när den väl sparkar igång och musiken har mixats bra. Ett bra ljudspår som hade kunnat vara betydligt bättre om man hade lagt ner lite mer arbete på det.

Extramaterialet:
Här har man snålat rejält med godsakerna. Det enda som vi bjuds på är trailers för Män som hatar kvinnor samt de två kommande filmerna. Snålt.