Månprinsessan

Filmen:
Jag är kräsen när det gäller fantasyfilm. Sagan om ringen-trilogin gick an för att Peter Jackson gjorde berättelsen om ringen till hissnande popcornäventyr med fantastiska skådespelare och sjysta specialeffekter, men i övrigt är jag kraftigt allergisk mot filmer där karaktärerna har konstiga namn som består av fler konsonanter än vokaler (som typ Mrrgorrgh, Hppaskendaok, Gmmmmolk) och där både gamla och unga mer eller mindre människoliknande varelser slänger trollformler till höger och vänster.

I Månprinsessan (vars engelska originaltitel såklart inte är The Moon Princess, utan The Secret of Moonacre) förekommer en hel del tramsiga trollformler, men namnen på karaktärerna är åtminstone inte fullt så töntiga som det ofta brukar vara i fantasyfilm, det är istället ganska charmigt med karaktärer som heter Merryweather, Digweed och hunden Wrolf, stor och skräckinjagande med ögon som ibland lyser rött, som alla med lite engelskkunskaper kommer förstå har någon form av varulvsgener i sig.

Månprinsessan är en lättsam och barnvänlig historia om den lilla flickan Maria Merryweather som efter att hennes pappa avlidit skickas iväg till sin farbror som äger ett mystiskt slott ute på landet. Farbrorn, som spelas av Ioan Gruffudd från Fantastic Four, bär på många hemligheter och slottet Moonacre är ett ställe där magi ständigt är närvarande. Maria upptäcker detta ganska snabbt och utan större förvarning dras hon in i en kamp om kungadömets fortlevnad då hon visar sig vara den sista kvarvarande månprinsessan som måste ta plats på tronen innan den 5000:e månen stiger över landet.

Tim Curry överspelar så det sjunger om det i rollen som ärkeelaking och snyggingen Natascha McElhone från Californication är yta utan innehåll i hennes träiga tolkning av den forna månprinsessan. Den enda som egentligen gör en bra insats sett genom hela filmen är Gruffudd vars karaktär har en fin förvandling från känslokall till rena mysgubben, även den lilla flickan Dakota Blue Richards gör en helt okej insats i huvudrollen.

Men det är inte skådespelarna man minns efter titten. Det är stämningen. Regissören Gabor Csupo (uttalas "Chew-po") som häromåret regisserade den finfina fantasyberättelsen Bridge to Terabithia fortsätter visa hög klass när det kommer till att få liv i drömska sagovärldar och spela på våra känslor.

Man blir glad av att titta på Månprinsessan, den är som en härlig påminnelse om hur roligt det var att vara barn då ens fantasi jobbade på högvarv och man kunde underhålla sig med hjälp av en träpinne som man inbillade sig vara en trollstav och några vänner som man kunde intala sig att de var ädla riddare som skulle hjälpa en på vägen till lycka och rikedom. Månprinsessan fångar upp den känslan av naivitet och berättarglädje, den är knappast den mest välspelade filmen man kan se och den tappar mer än lovligt i kvalitet mot sluttampen när saker och ting ska redas ut en gång för alla. Dessutom är vissa karaktärer rent olidligt töntiga - som skurkgänget med starka Dunder-Karlsson och Blomvibbar.

Fast om man blundar för bristerna, så finns här en fascinerande och överlag riktigt välgjord fantasyberättelse som främst kommer glädja de allra yngsta, men också många äldre som älskar att svepas iväg till drömlika världar och få sig en påminnelse om livet som det en gång var. Jag ger den en stark sexa.

Bilden:
Färgerna i Månprinsessan är ganska så överdrivna genom hela filmen med nästan självlysande gröntoner och sockervaddsfluffigt rosa som bara ytterligare ökar känslan av att titta på en sagovärld, det är fylligt och varmt med en svärta som håller sig på en klart acceptabel nivå även om det förekommer en del smuts i just de mörkare partierna av filmen. Skärpan är det lite si och så med, bitvis riktigt bra, men dessvärre tappar man i fokus när någonting fartfyllt inträffar och det är givetvis aldrig ett gott tecken. Det förekommer också en del brus uppe i himlen och på vissa vitfärgade ytor.

Överlag är dock bilden i Månprinsessan klart godkänd och har man bara inte allt för höga förväntningar, så kommer inte besvikelsen bli alltför stor. Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio-spår som inte är allt för mycket att hänga i julgranen. Dialogscenerna låter visserligen klockrena och med bra detaljer var än karaktärerna befinner sig, men när det kommer till det tyngre artilleriet med surroundeffekter under filmens mer intensiva ögonblick, så låter det väldigt platt och tråkigt. Det är en ljudbild som främst håller till i de bakre högtalarna och bara till och från flyttar sig runt i rummet, basen får knappt vakna till liv och mixen låter allt annat än kraftfull. Högst mediokert ljudspår.

Extramaterialet:
Ingenting.