Marley & jag

Första gången jag såg Marley & jag grät jag som en liten skrynklig tant när filmen närmade sig sitt slut. Det var känsloladdat som bara den och jag kapitulerade fullständigt för David Frankels helmysiga film, men det var alltså första gången jag såg den. Andra gången kan jag inte låta bli att resonera lite annorlunda (inte bara för att Petter gav mig 54 rapp med en stekspade på ryggen för att jag gillade filmen). Det är fortfarande en mysig film som låter en både skratta och gråta, men det är ju också en stundtals närmast olidligt sölig film som tar lite väl enkla vägar för att få fram både budskap och känslostormarna.

I centrum för handlingen finner vi John och Jenny, två relativt nygifta journalistkrakar som flyttar till Florida och börjar att bygga upp ett nytt liv i den varma delstaten. Allt eftersom livet börjar byggas upp med nya jobb och ett nytt hus anar John att nästa steg kommer att bli att skaffa barn - problemet: han vet inte om han är redo. Så efter ett tips av självaste McSteamy från Grey's Anatomi (Eric Dane) beslutar han sig för att skaffa en hund åt Jenny som kan funka som ett komplement till barnafödandet. Sagt och gjort, en liten labradorvalp som får namnet Marley införskaffas och parets tillvaro förändras ganska omgående då hundrackaren visar sig vara väldigt svår att tygla. Lite som Beethoven, fast några kilo lättare och inte fullt så utskälld som den stora S:t Bernhardshunden blir av husse Charles Grodin i den underhållande familjefilmen från början av 90-talet. Men trots att Marley inte verkar kunna gå att tygla, så finner han en speciell plats i John och Jennys hjärtan och får uppleva både sorg och glädje genom sitt hundliv.

Man kan tro att det rör sig om en ny Beethoven där en hund gör massa knasiga grejer och får husse och matte att gå upp limningen. Men då är man ute och cyklar - big time (eller så har man bara kollat den missvisande trailern). Marley & jag är mer en film om att våga gå vidare i livet och att inte vara rädd för förändringar än vad den är om lustiga situationer med hunden (men självklart förekommer det en hel del sånt också). Stundtals mycket snyft och mindre skratt när paret går igenom jobbiga situationer som gör att de glider ifrån varandra mer och mer. Wilson är bättre än normalt och Aniston gör en typisk Jennifer Aniston-roll på gott och ont, men i slutändan är det ändå hunden som har den riktiga huvudrollen och är också den som stjäl showen framför nosen på de andra aktörerna.

Det är hunden som för berättelsen framåt och det är den som får en att förlåta Frankels medelmåttiga regi och den tråkiga musiken som spelas under filmens gång, men det går liksom inte att skaka av sig känslan att den lurviga byrackan också utnyttjas för att få tittarna att förlåta bristerna som dyker upp under filmens gång. Det är ett av de äldsta knepen i boken. Att använda småbarn eller söta djur för att man inte ska fokusera för mycket på bristerna, men det lyckas inte fullt ut här. Man kan till exempel inte undgå att fundera vilken funktion Johns polare egentligen fyller (förutom att vara en sexsymbol för tittarna). Han är bara ett exempel på hur man lagt till saker som inte fanns med i boken. Det är alltid en balansgång när man lägger till/plockar bort saker när man gör en filmadaption av en litterär förlaga. Här lyckas man sådär.

Marley & jag är ändå en fin blandning mellan gripande drama och hjärtlig komedi som nästan omgående vinner ens kärlek, men som dessvärre tar några utflykter för många ut i det överdrivet sentimentala sliskträsket och som genar lite väl häftigt för att få fram sitt budskap. Det är kärlek med komplikationer, men likt förbannat en film jag inte drar mig för att rekommendera till alla er som är ute efter en fin familjefilm att kolla på. Boken är dock bättre, om någon nu undrar.

DVD:n från Fox har bra bild och bra ljud samt ett dugligt extramaterial med 19 bortklippta scener, gag reel och 5 featurettes. Här finns också en Digital Copy av filmen och än en gång slås man över hur överflödigt det känns med ett sådant.