Mars Attacks!

Filmen:
Tim Burton är en av mina favoritregissörer och upphör aldrig att förvåna med sina briljanta alster. Mars Attacks! från 1996 är inget undantag. Den är en hysterisk parodi på 50- och 60-talets ufo-filmer och i den här tappningen proppad med en hel armé av megakända skådespelare från Hollywood. Den svarta humorn som är Tim Burtons kännetecken är kvar och Burton-fansen borde inte bli besvikna.

När en armé marsianer besöker jorden välkomnas de glatt av de naiva människorna. Men de ondskefulla rymdligisterna har andra planer, som att utrota mänskligheten till exempel. Oklar anledning varför. Handlingen i Mars Attacks! är inte det primära utan Tim Burton vräker på med det ena tokeriet efter det andra. De vansinnigt karikatyriserade karaktärerna och dumhumorn är Mars Attacks! i ett nötskal.

Hade det inte varit för den stjärnspäckade rollistan hade Mars Attacks! passerat obemärkt förbi. Jack Nicholson spelar den handlingsförlamande amerikanska presidenten och har frun Glenn Close vid sin sida och dottern spelad av den då färska Natalie Portman. Michael J. Fox spelar kaxig tv-journalist med Sarah Jessica Parker som flickvän. Dessutom får vi i något mindre roller se Danny DeVito, Pam Grier och Tom Jones. Men de mest minnesvärda är Pierce Brosnan som den snobbige forskaren och Rod Steiger som gör en härlig insats som kärnvapenkåt general med kraftiga influsenser från Stanley Kubricks Dr. Strangelove.

Mars Attacks! är en speciell film. En film där handlingen får stå vid sidan för att ge plats åt galenskaper och ännu mer galenskap. Tim Burton har verkligen lagt sin prägel på filmen på gott och ont. Även fast Mars Attacks! är en parodi på ufo-films-genren hade det inte skadat med ett lite mer seriöst upplägg. Men trots att Mars Attacks! egentligen är pinsamt dålig är den galet rolig ändå av någon anledning.

Bilden:
Åldern har satt sina spår på Mars Attacks! Bilden varierar i kvalité och går från att vara knivskarp till VHS-suddig. Närscenerna ser oftast riktigt bra ut med detaljerade ansikten men brusreduceringen visar sitt fula tryne emellanåt och gör ansiktena vaxbetonade. Färgerna är medvetet uppskruvat med överfylliga primärer för att förstärka serietidningskänslan. Svärtan är medelmåttig. Filmen levereras på en BD50 med VC-1 kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
Även på ljudsidan varierar kvalitén. DTS-HD Master Audio-mixen är för det mesta härligt dynamisk och detaljerad men ibland dränks allting under en stor ljudmatta. Basen är inte så tight och rapp den borde vara och dialogen försvinner i mullret. Tyvärr används inte surroundkanalerna mycket. Det känns onödigt slappt när det händer så mycket i filmen.

Extramaterialet:
Mars Attacks! bjuder inte på något extramaterial alls, tråkigt.