Martha Marcy May Marlene

Filmen:
Att sekter är otäcka kommer knappast som någon nyhet. Det är bara att Youtube:a "Carola" och "Livets ord" för att få en ganska bra uppfattning om just varför det är så obehagligt med kollektiv som arbetar med att bryta ner människor, hjärntvätta och sedan kontrollera för sin egen vinning. Eller så kan man kolla på Martha Marcy May Marlene som visserligen inte går så djupt in på själva sektdelen, men som ändå på ett plågsamt och väldigt nervigt sätt visar hur en trasig människa som hela tiden kämpar för att passa in kan knuffas in på helt fel väg i livet.

Den har hyllats till skyarna och jag förstår delvis varför. Skådespeleriet i Martha Marcy May Marlene är inget annat än fullkomligt fantastiskt med Elisabeth Olsen, lillasyster till Mary-Kate och Ashley, i en roll som hon kommer att kommas ihåg för under en lång tid framöver. Hon gestaltar Martha, en trasig människa som söker efter sin plats i livet och kommer i kontakt med en sekt ledd av Deadwood-kungen John Hawkes. När filmen inleds flyr hon sekten och tar sig till sin syster för att komma undan livet som hon levt en längre tid. Vi får sedan se hur hennes tid i sekten var genom tillbakablickar och framförallt hur hon kämpar för att kunna acklimatisera sig till ett nytt liv hos systern. Olsen är perfekt i rollen och visar precis den sårbarhet och paranoia som Martha tvingas leva med.

Scenerna hos systern är bra - och där används mycket tystnad för att föra berättelsen framåt. Tystnad och blickar. Martha kämpar för att vara så normal som möjligt, men systern och hennes man märker snabbt att någonting är väldigt fel. I tillbakablickarna från sekten går dock regissören och manusförfattaren Sean Durkin aldrig riktigt in på exakt vad som gör att Hawkes och sekten gör att människor ansluter sig till dem. Det känns lite fattigt. Inte minst för att Hawkes är strålande som sektens ledare och känns genuint otäck när han skiftar mellan lugn och livsfarlig på nolltid. Scenen där han sjunger en sång för Martha är riktigt känsloladdad. Att då inte gå in lite djupare på vad som får Hawkes att kunna övertyga människor om att hans sekt är den rätta vägen att vandra sänker berättelsen. Det är visserligen obehagligt att mycket är höjt i dunkel, men lite fler svar och mer djupgående berättande hade inte skadat filmen.

Fotot är underbart med en ganska blek färgpalett som får det att kännas väldigt 70-talsaktigt samtidigt som Durkins regi bjuder på ett vackert bildspråk som andas indie-filmskapande ända ut i fingertopparna. Det är egentligen bara manuset som hindrar Martha Marcy May Marlene från att vara en ännu bättre film. Inte bara i det att Durkin aldrig riktigt förklarar vad sekten står för och hur folk lockas till dem, utan också när det kommer till slutet. Många kommer att reagera starkt över det. Många kommer att bli besvikna. Inget snack om saken. Själv känner jag mig kluven. Det känns som att den här typen av slut har använts lite för mycket på sistone.

Martha Marcy May Marlene är en bra film, men med ett lite vassare manus hade den kunnat bli ett mästerverk.

Bilden:
Martha Marcy May Marlene har inte den bästa skärpan, färgerna är matta och svärtan i princip hela tiden grådaskig. Det vore lätt att sätta ett lågt betyg på bilden, ifall det inte vore för att det är precis såhär filmen är tänkt att se ut. Regissören Durkin har valt ett drömskt utseende på filmen med en ganska mjuk skärpa, färger som hämtade ur en drömsekvens i en såpopera och det ser riktigt bra ut. Här finns en naturlig grynighet som kommer av att filmen är plåtad med 35 mm istället för digitalt, men också förvånansvärt bra detaljer.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som ett fint sätt balanserar mellan de tysta/lugnare scenerna och de mer mardrömslika sekvenserna där ljudbilden förändras på ett otroligt läcker sätt. Det spär ytterligare på det drömska utseendet som regissören valt att ge filmen med kusliga surroundeffekter som på ett subtilt sätt skapar en otroligt fin atmosfär. Dialogerna är bra uppfångade och under de få ögonblick i filmen som det faktiskt spelas någon musik i bakgrunden så görs detta på ett föredömligt sätt.

Extramaterialet:
Här bjuds på bland annat Sean Durkins prisade kortfilm Mary Last Seen som fungerar som en slags prequel till filmen med inblick i hur en tjej sugs in i en sekt och fastnar där. Det är en välgjord och obehaglig liten kortfilm som är väl värd att titta på. Här finns också ett antal featurettes av varierande kvalitet och spellängd där den mest intressanta är "Psyche of a Cult" där en expert på sekter berättar om hur de går till väga för att knyta sig an anhängare. Det bjuds också på en musikvideo där John Hawkes framför sången han sjunger för Martha i filmen.