Filmen:
Mary Poppins från 1964 är praktiskt taget en perfekt film på alla sätt och vis, som med lika praktiskt taget perfekta Julie Andrews i titelrollen gör Disney-klassikern till en tidlös musikalsaga om att befinna sig i nuet och uppskatta allt det lilla som livet har att erbjuda. Detta kommer från någon vanligtvis inte är helt förtjust i filmmusikaler och gör därför kultfilmen till något av en triumf för min del. Det är nämligen en film som kan uppskattas av alla åldrar, där man uppskattar dess vuxna och underbart mänskliga ju mer åren går. När Mary Poppins sedan återvänder 50 år senare är mycket sig likt; estetiken, berättarstrukturen och den musikaliska stilen från Mary Poppins finns där, men den där glädjeframkallande andan från förr har nästan helt förlorats. Mary Poppins-uppföljaren är trogen ursprungsfilmen sett till ytan, men filmskaparna har dessvärre lagt mer möda på att skapa en tom och kletig imitation av en betydligt bättre film.
Har man dessutom Saving Mr. Banks i bakhuvudet (som måhända inte är en helt sann historia, men som ändå bevarar hjärtat från Disney-klassikern) känns Mary Poppins återkomst som en tämligen opersonlig uppföljare som inte riktigt verkar ha förstått vad som gjorde 1964-klassikern så perfekt. Det som gjorde föregångaren så mänsklig och meningsfull var filmens inre konflikter och komplikationer, där en far omedvetet distanserar sig från sina barn för att hålla sig till sina traditioner och upptäcker att han går miste om livet självt. I Mary Poppins ryms det alltför många andefattiga klyschor som den bortgångna föräldern och det ryms inga nyanser hos karaktärerna, särskilt inte hos Colin Firths girige och parodiskt onde bankman. Påhittigheten och fyndigheten från originalet saknas helt och hållet i en spretig och vilsen historia som målar upp en märkligt simplifierad och svartvit värld. Bara en sådan sak som att den uråldrige bankchefen i originalet får sitt livs skratt i en utsökt återkallelse till "I Love To Laugh" är genialt. Här får skurken inte ens lätta lite på hjärtat, vars ballong störtar mot marken så fort han tar i den.
Majoriteten av sångerna i föregångaren förde handlingen framåt, medan majoriteten av sångerna i uppföljaren stannar upp det lilla som finns av den lövtunna intrigen. Med undantag för finstämda "A Conversation" och tröstande "The Place Where Lost Things Go" känns resten som långdragna distraktioner och som trötta varianter på klassikerns odödliga toner. "Trip A Little Light Fantastic" är bara en hopklämd "Chim Chim Chee-re" och "Step in Time", Meryl Streeps plågsamma "Turnig Turtle" är en tommare variant av härliga "I Love to Laugh" och medan slutsången "Nowhere To Go But Up" är filmens mest medryckande sång känns den som en obligatorisk referens till "Let's Fly a Kite" och som dessutom känns lite överflödig med tanke på att ingenting riktigt förändras i handlingen. Detta för att filmen är för fäst vid sin yttre konflikt: risken att förlora familjehuset. Allt annat har lägre prioritet, vilket gör familjedramat lite för påklistrad och oäkta.
Jag vill inte vara alltför hård med tanke på hur välgjord filmen är i övrigt. Framförallt är den orimligt vackra Emily Blunt faktiskt rätt förtjusande som världens mest ikoniska nanny, scenografierna imponerar, musiken är förtjusande och för någon som är svag för klassisk handtecknad animation kommer den (obligatoriska) animerade sekvensen att vara en häpnadsväckande upplevelse, men när samma sekvens sedan urartar i en tramsig biljakt (?) blir nya Mary Poppins en direkt påminnelse om den fantasilöshet som råder i Hollywood. Uppföljaren ekar mest av föregångarens briljans och kan inte heller stå på egna ben på grund av sin slaviska förhållningssätt till Disney-klassikern. Supernannyns återkomst är med andra ord en trist upprepning som knappast kommer att få dig att vilja flyga drake en vacker sommardag...
Bilden:
Förutom den krispiga animerade sekvensen uppskattas de många magiska färgkontrasterna med den gråare London-vardagen, i synnerhet hos de varierande tygen och närbilderna på skådespelarna som bjuder många skarpa detaljer och trivsamt varma toner. Filmen har bildformatet 2.39:1.
Ljudet:
Istället för ett Dolby Atmos-spår erbjuder den svenska utgåvan på ett presentabelt Dolby Digital-spår som har mycket känsla och balans under de oftast sprängfyllda musiknumren, där den svenska dubbningen även känns minst lika klämmig. Även dialogerna låter klara, men under hela filmens gång undrar jag hur mycket bättre en Atmos-upplevelse passar denna sortens film istället för detta "vanilla"-spår.
Extramaterialet:
Bonusmaterialet är en munter och sockrig samling av bakom kulisser-inslag såsom "The Practically Perfect Making of Mary Poppins Returns", "The Musical Numbers of Mary Poppins Returns" och ett trevligt inslag som hyllar Dick van Dykes gästinhopp, samt några kul bloopers och ett par bortklippta scener. Rätt standard, men hyfsat ingående och mysigt upplagt. Sing-Along-versionen av filmen lär säkerligen roa musikalfantasterna också.