Me and You and Everyone We Know

Visst är det något speciellt med debuten. Fråga bara regissören Miranda July, hon borde veta. Ända sedan Me and You and Everyone We Know gick upp på diverse filmfestivaler på andra sidan Atlanten har det bankats hejdlöst på djungeltrumman om att något utöver det vanliga varit i görningen. Och innan Zach Braff hunnit haspla ur sig "Independentdänga" hade July skaffat sig just en tvättäkta sådan och VM i vem av alla recensenter som älskar Me and You and Everyone We Know mest har inletts. Här nedan kommer mitt försök att sno åt mig en medalj.

Christine är en obotlig dagdrömmare som inte står med någon av fötterna på jorden. Den ensamstående tvåbarnspappan Richard är inte redo för någonting, och definitivt inte att börja dejta kvinnor. Men ibland är sannolikheten osannolik och ljuv musik uppstår när de bägge stöter på varandra i en skobutik där Christine är i full färd med att sätta strumpor på sina öron. Det hade egentligen räckt alldeles utmärkt redan så. Men istället tillkommer ytterligare bihistorier och sidospår, som när Richards två söner bjuds in i vuxenvärlden på tok för tidigt där sjuåringen har en internetromans medan hans brorsa blir en försökskanin för två grannflickors sexuella nyfikenhet.

Har det inte framgått redan så tål det att upprepas och huggas i sten; Me and You and Everyone We Know är inte som andra filmer. Genren går förvisso att spåra till bitterljuva dramakomedier där Garden State och Happiness finns i tätklungan. Men Miranda Julys säregna och välskakade solskenscocktail är minst lika hjärtvärmande och underfundig. Dessutom bemästrar hon den klassiska balansakten att aldrig bli så allvarsam att det blir tungrott men heller aldrig så lättsamt att det blir för muntert. Och så har vi det där med skådespelet, det sägs att unga barnskådisar är den svåraste kategorin att regissera och ge instruktioner till. Någon måste ha glömt berätta det för July som inte har några som helst problem att dra ut topprestationer från de bägge barnen. Vidare anses det vara riskabelt att som regissör spela huvudrollen i sin egen film eftersom man riskerar att tappa helhetsperspektivet. Men July har slagit dövörat till även där och ger ett begåvat porträtt av konstnären Christine som en slags kvinnlig variant av Napoleon Dynamite.

Miranda Julys debut förkroppsligar den där känslan som man aldrig klarar av att definiera, symboliserar det där man inte riktigt kan sätta fingret på och hyllar alla de där vardagsögonblicken som passerar förbi utan att man hinner märka det. Världsklass. Jag tycker det. Ni kommer tycka det. Och alla vi känner kommer tycka det.

Jag behöver inte ha några telepatiska förmågor för att veta vad ni tänker just nu. Något i stil med: "Men den här har jag aldrig hört talas om innan, gick inte ens upp på bio" eller "Där finns inga skådisar jag gillar, inget för mig"? Har jag rätt i mina antaganden så riskerar ni att missa ett riktigt guldkorn av det slag som vaskas fram sällan. Hade Me and You and Everyone We Know varit ett bildmotiv och inte en film så hade jag gått till en nålsnubbe och bett om att få den som tatuering.