Att såga en film och ge den jättelågt betyg är bland det absolut enklaste man kan göra som skribent. Det finns inget som är så lätt och tacksamt att skriva som just sågningar. Därför väljer många att sätta ett eller två snäpp lägre betyg än vad filmen kanske egentligen skulle ha och brer på lite extra om hur vedervärdig den är. Men let me tell you, Meet the Spartans är precis så avskyvärd och Kom och skär halsen av mig med ett kreditkort-dålig som betyget visar. Jag lovar.
I teorin ser jag en viss poäng i att Scary Movie-gänget väljer att parodiera skräckfilmer och dylika genrer. Filmer som tar sig på för stort allvar kan man gott driva lite med och ju mer pretentiöst och klyschigt något är ju tacksammare blir det att förlöjliga. Så visst, grundkonceptet är inte dåligt. Men varför driva med 300? En film som redan i sig själv är medveten om det aningen komiska i allt magmuskelfrosseri och där någon slags serieestetisk glimt i ögat finns närvarande i det episka anslaget. Det känns som ett något tveksamt föremål för en parodi i mitt tycke.
Annars är det inget nytt under solen. Meet the Spartans är ungefär så sinnesslö som man kunde befara med ett populärkulturskollage bestående av Paris Hilton-skämt, Borat-referenser och homosexhumor som det går 13 på dussinet av. Efter att ha sett eländet sitter man och trånar efter det där berömda skrattet som fastnar i halsen. Då hade det i alla fall funnit antydan till skratt, någon form av rörelse i mellangärdet. Nu blir det ingen som helst aktivitet vilket får anses vara komedins största dödssynd. Och att se Meet the Spartans skulle mycket väl kunna vara bibelns bortglömda åttonde dödssynd. DVD:n tänker i alla fall jag förpassa direkt till helvetet. Då spelar det liksom ingen roll att den innehåller kommentarspår, tabbar och misstag och featurettes.