Filmen:
"Hollywooddubbelsjukan strikes again" är en löpsedel som förmodligen inte ens Aftonbladet skulle trycka, men det är inte mindre sant för det. Vi vet alla att Hollywood genom åren varit duktiga på att kasta ur sig två filmer kort efter varandra där innehållet i princip är det samma. Eller åtminstone konceptet. Vi har Deep Impact och Armageddon. Vi har Dante's Peak och Volcano. Madagascar och The Wild. Despicable Me - och Megamind.
I båda filmerna kretsar handlingen kring en superskurk som trots sitt hemska yttre och ondskefulla planer är en ganska hyvens kille inombords. Det är en film om att inte döma hunden efter håren och att även en läskig superskurk är kapabel att känna kärlek till andra varelser. Men den stora skillnaden mellan Despicable Me och Megamind är att den förstnämnda faktiskt var riktigt, riktigt bra. Medan Megamind mest puttrar på i gapiga och slöa scener där den enda egentliga höjdpunkten är Will Ferrell - trots att han precis som vanligt skriker sönder flera scenerna. Han ger rösten åt filmens huvudperson, superondingen Megamind, som under filmens gång tvingas lägga elakheterna bakom sig och istället bli till en hjälte för att rädda mänskligheten från ett hot större än honom själv.
Man försöker verkligen göra Megamind underhållande.Försöker så det knakar i fogarna. Det kastas in slapstick i var och varannan scen samt en hel del referenser till andra filmer. Men oftast utmynnar det i axelryckningar snarare än skratt. Det som gjorde Despicable Me så pass lyckad på humorfronten var att den hela tiden kändes genuint utflippad. Tonen var perfekt för filmen, medan det i Megamind aldrig riktigt känns särskilt äkta - utan mest bara påklistrat. Men det finns roliga scener också. När Ferrell gör en Brando-imitation skrattar man så att näsborrarna fladdrar som bara den och David Cross har några sköna ögonblick som Megaminds hejduk. Brad Pitt och Tina Fey gör hyfsade insatser, men lockar fram förvånansvärt få skratt.
På det stora hela är Megamind en väldigt medelmåttig film som med några enstaka riktigt underhållande sekvenser aldrig når upp till den briljans som fjolårets roligaste film: Despicable Me.
Bilden:
I vanliga fall brukar animerade filmer nästan alltid knocka en av stolen med sin bländande bildkvalitet, men i fallet Megamind är det en ganska slätstruken bildtransfer man möts av. Färger blöder till och från och skärpan är mjuk i många lägen. Det känns lite märkligt att man inte lagt ner mer tid på transfern än vad man gjort här, för när bitarna väl faller på plats möts man av en stark svärta, läckra findetaljer och bra djupkänsla som verkligen höjer upplevelsen med några snäpp. Det är bra, men borde ha varit betydligt bättre.
Filmen är kodad i AVC och har formatet 2.35:1.
Ljudet:
Till skillnad från bildkvalitén, så finns det absolut ingenting att klaga på när det kommer till det här strålande Dolby TrueHD 7.1-ljudet (ren referensklass) där man på ett utmärkt sätt låter högtalarna samspela med varandra utan att för den skull tumma på vare sig kraft eller precision. Riktningsdetaljerna är underbara och dialogerna är perfekt uppfångade. Detsamma gäller musikinslagen. Det här är ett fantastiskt ljudspår.
Extramaterialet:
Här finns massvis av godsaker för den som är intresserad: ett matigt Picture-in-Picture-kommentarspår där man går igenom skapandet av filmen varvat med intervjuer och segment från filmandet, ett Trivia-spår där det ploppar upp information om filmen och specifika scener medan man tittar på den samt ett vanligt kommentarspår med skaparna bakom filmen. Här finns också bortklippta scener, en kortfilm kallad Domedagsknappen samt ett antal featurettes som bjuder på några goda skratt.