Mickey 17

Stackars Mickey. Hela sitt liv har han hunsats omkring och när han en dag förargar en mäktig gangster gör han det enda logiska: han flyr ut på en rymdexpedition som en "Expendable", en slags labbråtta som utsätts för dödliga experiment bara för att väckas till liv igen dagen efter i form av en klon med ett nedladdat minne. Precis som titeln antyder följer vi den sjuttonde varianten av den otursförföljda Mickey, men hans terrorfyllda liv tar en vändning när han en dag överlever en dödlig olycka och möter Mickey 18, som är allt annat än glad att se honom vid liv.

Bong Joon Hos adaption av Edward Ashtons lättsamma science fiction-bagatell Mickey 7 är en märklig historia. Mickey 17 (som har 10 mer Mickeys) är en anti-kapitalistisk rymdsatir. Det är en flirtig liten kärlekskomedi som involverar kloner. Det är också en spännande "första kontakten"-äventyr med skabb-liknande utomjordingar. Mickey 17 är med andra ord en utflippad genremix signerat en av Sydkoreas allra bästa filmmakare som på pappret inte borde fungera så bra som den gör här.

Man känner faktiskt lite tvivel till en början på grund av den klumpiga inledningen, som att man inte riktigt har synkroniserat filmens udda ton riktigt. Robert Pattinson levererar massor av knasig exposition med en byfånes röst och man börjar undra om bokens förstapersonsperspektiv ens kan översättas till vita duken, men efter en stund klickar det. Bong Joon Hos berättelse om människors grymhet faller på plats och resultatet är en svindlande kul och originell historia med uppfriskande breda penseldrag.

Det är framförallt lätt att sympatisera med Pattinson mobbade titelfigur. Han är nämligen lysande som samtliga Mickey-versioner, som fångar Mickeys patetiska sida och önskeversionen av honom som vill stå upp för sig själv mot Mark Ruffalos korrupte ledare. Det finns inte heller ett enda subtilt ben hos Ruffalos karikatyriska rymd-Trump, med underkäke och allt, men det är också en del av filmens oemotståndliga charm. Mänsklighetens hopplösa uppdrag att befolka en till synes obeboelig isplanet är inte den första koloniseringshistorian av sitt slag, men det är sällan det har gjorts med så mycket hjärta vid sidan om filmens många skildringar av obarmhärtighet. Den mörka humorn och de bubbliga romanserna som uppstår är en ljuvlig tillsats i en så annars deprimerande dystopi.

Det är en ambitiös science fiction-pärla som inte räds att vara fånig i sina mörkaste stunder, där Bong Joon Ho håller upp en vriden spegel mot publiken. Vem väljer vi egentligen att vara när vi är som räddast och döden väntar runt hörnet? Bong Joon Ho plockar flera delar från Edward Ashtons källmaterial och gör om det till sin egen och döper till och med om vissa karaktärer, men han gör det med full förståelse för bokens filosofiska utsvävningar om vad det innebär att utforska människans gränser och som också behåller Ashtons lättsammare ton i filmen.

Av alla Bong Joon Hos engelskspråkiga filmer skulle jag nog säga att Snowpiercer är strået vassare, här. Mickey 17 kan kännas lite väl utdragen mot den sista akten där det hela blir tematiskt spretigt och jag tycker inte alltid att berättarrösten känns helt befogat. Precis som Mickeys olika klon-personligheter finns dock här en fragmentarisk men god balans mellan den dystopiska klasscirkusen och det psykologiska porträttet av en splittrad man (på mer än ett sätt). Mickey 17 är alltså en härligt skruvad rymddystopi med ett behövligt sinne för humor som är väl värd din tid om du söker något lite udda på bio.