Mina 6 favoritdosor (Måns)

Redan innan vi dyker ner i listan så är det lika bra att släppa ut elefanten från rummet direkt. Det finns inga Xbox-dosor i min lista, inga alls. Det beror dock inte på någon fanboyism eller att jag hatar Microsoft. De passar helt enkelt inte mig. Det är något med placeringen av joystick och D-pad som inte riktigt flyger för mig. Jag använder dem förstås ändå, mer eller mindre dagligen till och med men någon topplacering blir det icke för egen del. Och med det sagt så rullar vi listan!

(6) NES Controller (Nintendo Entertainment System)
Jag hade en konversation gällande gaming med en Gen Z för någon vecka sedan. Eller det var nog snarare en monolog där jag pratade och han eventuellt lyssnade men jag var på släktmiddag och tänkte, vad pratar man med kidsen om egentligen? Så jag frågade varför han alltid spelar på mobilen. Är det inte roligare på Xboxen? Jävla boomer stod det väl stämplat i pannan på mig med versaler men jag fick i alla fall veta att konsoler suger och att spelkontroller är fett obekväma att hålla i.

Lille gosse, nu är du ute på djupt vatten utbrast jag i ett tonläge som var obekvämt för alla involverade parter och googlade fram nummer sex på listan, komplett med en påtvingad historielektion. Du har nämligen inte upplevt obekvämt förrän du har lirat Ice Climber åtta timmar i sträck på det som ändå kanske faktiskt kan beskrivas som en dosa, handkontrollen till Nintendo Entertainment System. Så primitivt härlig och samtidigt så smärtsam. Det var himmel och helvete i statsgrå melange. Med knappar så stela och oprecisa att de låg till grund för både svullna fingrar och trasiga nerver. Dessutom en design med så vassa kanter att den kunde orsaka allvarlig skada om man, rent teoretiskt skulle lacka ur på sin motståndare i exempelvis Track & Field och använda kontrollern som tillhygge. Men den lade grunden till det mesta vi ser i dag, med D-pad och start och select-knapparna som återfinns i någon form på majoriteten av kontrollers. Eftersom jag också gick över lik för att lägga vantarna på en NES så är det väl rimligt att den är med här.

(5) Nintendo Wiimote (Nintendo Wii)
2006 var året då vi stod som fånar i våra hem och vevade vilt som om vi jagade mygg i ett enmannatält. Det mesta i vår väg ödelades. Växter, möbler, glas, tavlor, syskon. Nintendo Wii var hetast i stan och Wiimoten var det fräsigaste som hade skådats på år och dar. Där stod man, efter jobbet och drog iväg en serve så att både ligament och menisker rök i sin otränade kropp. Svetten lackade och vissa hade till och med svidat om till träningskläder och det är klart att när tillfälle ges så är det väl lika bra att passa på.

Här hade man suttit ner och gejmat i alla dessa år och nu, helt plötsligt skulle vi stå upp. Omställningen blev förstås monumental men man sögs ju in i det där. Det var något utöver det vanliga. Att kunna spela bowling och minigolf med riktiga rörelser. Det blir liksom inte samma sak att slänga iväg ett bowlingklot med en vanlig handkontroller eller tangentbord och mus. Och att stå där på tee och svinga en driver i den pixliga soluppgången. Det var ju så nära utomhusaktiviteter jag hade kommit på länge. Det var nästan så att det gick att känna morgondaggen i ansiktet och höra fågelkvittret. Men bäst av allt var ändå Super Mario Galaxy. Att hoppa runt bland planeter och vifta runt med Wiimote och Nunchuck var något i hästväg. Det var samma känsla då som när jag provade VR för första gången.

(4) Sony Playstation Controller (Playstation)
Sonys förstfödda var en syn för sultna ögon. Vilken praktfull pjäs. Stilren, modern och ergonomisk som få. Här hade man hankat sig fram på diverse svajiga mackapärer som varken gjorde som man ville eller kändes särskilt bekväma att hålla i men då kom den, som från himlen sänd. Sony Playstation, med tillhörande styrdon och jag minns det som vore det i går. När jag tog kontrollen i mina händer för allra första gången och smekte den lite så där smygerotiskt på det instutitionsgrå höljet vars enda färgklick var de smakfullt kolorerade knapparna till höger och vilka knappar det var sen!Mjuka som sammet och till skillnad från knapparna på nummer sex på listan så hängde de sig aldrig heller. Det spelade ingen roll hur länge jag spelade eller hur furiöst jag hamrade för att få den där förbannade tasmanska räven att snurra in i äppellådor och krabbor. Men det var tider det. Det enda som gör att den inte hamnar högre upp på listan är den retroaktiva insikten om avsaknad av joystick och "rumble pack".

(3) Nintendo Gamecbe Wavebird Controller (Nintendo Gamecube)
Det är en udda fågel detta men ack så ljuv. Det finns en seglivad myt om humlan som inte borde kunna flyga på grund av sin genetiska konstruktion, med små vingar och stor kropp och den är applicerbar även här. Den här trådlösa specialaren till Gamecube borde verkligen inte vara så bekväm som den faktiskt är. Bara en titt på den skriker styggelse och den för snarare tankarna till leksaker för barn i 3-6 årsåldern än en spelkontroller till en konsol som sålde över 20 miljoner exemplar. Jag kastar ett snabbt getöga på bilden och ser fortfarande något som skulle kunna vara märkt Duplo. Men man skall som bekant aldrig döma en bok efter omslaget, i stället visade det sig vara ett av de allra finaste styrdon jag någonsin ägt. Den borde också brottas med samma problematik som jag upplever hos Xbox-dosan, då placeringen av joystick och d-pad är i princip samma men jag upplevde det aldrig så när det begav sig. Kanske för att den låg som en stekpanna i nävarna. Definitivt inget för Gen Z men jag fick minnen för livet. Tyvärr skiljdes våra vägar åt i en bouppdelning, där hon fick alla spelkonsoler och jag hamnade i skilsmässodiket på Riche med ett ynka Game & Watch i min ägo men det är en annan story.

(2) Quest Touch Pro (Oculus / Meta Quest 2 / Pro)
Jag älskar VR. Så är det. Det är en alldeles särskild känsla att trycka på sig hjälmen och bara försvinna in i en helt annan värld, långt bort från allt annat men en sak som länge har stört mig med VR är kontrollerna. De har varit minst sagt risiga och i synnerhet de som levereras ihop med de headset som inte tillhör marknadens allra dyraste men sedan kom Quest Touch Pro och gjorde allt bra igen. Med tre kameror på varje kontroller, en trycksensor och en mängd andra förbättringar i både funktion och ergonomi så är det inte bara de skönaste VR-kontrollerna jag haft utan också de näst skönaste av samtliga styrdon. De ligger perfekt i händerna och det finns inga döda vinklar, ingen tappad spårning. Att plocka upp prylar i The Walking Dead: Saints & Sinners och Superhot har gått från frustration till eufori. Går jag tillbaka till original-kontrollerna till Quest nu så känns det som om att hoppa tillbaka i tiden, långt tillbaka när VR endast var i sin linda även om det såklart inte alls är fallet här men så stor är skillnaden. Det kostar ju förstås, runt 4 000 riksdaler närmare bestämt men det är också svårt att sätta en prislapp på en sådan makalös upplevelse som Quest Touch Pro levererar.

(1) Playstation Dualshock (Playstation 4)
Då är vi här. Vid vägs ände. Där agnarna skall skiljas från vetet. Högst uppe på Olympen, bland gudarna, där bara en segrare får vistas och för mig blir det Dualshock. Visst, Dualsense är väl rent objektivt en bättre kontroller och jag gillar mycket med den också, med sin haptiska feedback och andra moderniteter men för mig finns det ingen annan kontroller som har varit med mig lika länge, som aldrig har gett upp, aldrig svikit. Dualshock har varit min ständiga vapendragare, min Sancho Panza sedan den släpptes. Med falska löften om att bli min enda väpnare, innan jag svek jag den för Xbox Wireless Controller, som jag inte ens gillar.

Jag har i dag fyra stycken Dualshock 4, den allra finaste generationen som alltid sitter i sina respektive laddstationer, redo att rycka ut och varje gång jag plockar upp en så känner jag fortfarande den där känslan av pur perfektion. Det är som om att den är gjord bara för mig. Som att varje knapp och spak sitter exakt där de skall för att just mina händer skall kunna verka utan minsta ansträngning eller obehag. Vikten är också helt perfekt. Den är inte för tung men heller inte för lätt. Att placera tummarna på den mjuka gummitexturen som täcker de analoga spakarna är ren ambrosia för själen. Jag var inne på det redan på Playstation One, att den dosan hade landat ännu högre upp i rankingen om den hade haft joystick och rumble pack. Dualshock täckte den luckan och gjorde det med bravur, något som gjorde att den fick följa med under tre hela generationer, nästan helt utan förändringar. För mig finns det ingen bättre kontroller och frågan är om det under min kvarvarande livstid kommer att komma något som slår Dualshock. Jag är tveksam. Tutankhamun begravdes med sina dyrbaraste ägodelar, en elva kilo tung mask av solitt guld, en halskrage, faraonernas ceremoniella lösskägg samt ett huvudkläde med ett gam- och kobraprytt diadem. Jag plockar med mig fyra Dualshock till den eviga vilan.