Minions

Filmen:
Ibland blir det för mycket av det goda. Som när man plötsligt upptäcker att hotellet man bor på bjuder på massiv pizzabuffé till kvällsfika, svullar i sig som aldrig förr och sedan finner sig med matkoma deluxe ett par minuter senare. Eller då man tar ett par gula sköningar från Dumma mej-rullarna och ger dessa en egen film.

Som i fallet Minions.

En film där de gula rackarna står i fokus istället för att agera biroller. Med start i vad som beskrivs som tidernas begynnelse får vi följa minionerna genom deras ständiga jakt efter den mest avskyvärda och fruktade elakingen att slava under. En jakt som tar oss från dinosaurietiden till Napoleon och slutligen till 60-talets New York och London där de tre minionerna Kevin, Bob och Stuart försöker hitta en ny ledare att visa upp för sina gula kompisar som häckar på deras nya hemvist på Antarktis.

Minions blir snabbt oerhört tjatig - för att inte säga direkt påfrestande. De gula figurerna var roliga under deras små inhopp i Dumma mej-filmerna, men när de ska bära en hel film på sina axlar blir det plågsamt tydligt att det inte finns skäl nog till att göra det. Det finns liksom gränser för hur många sekunder som en normal filmtittare orkar med att höra dessa figurer skrika, snabbprata sitt hopkoksspråk, dänga på varandra med diverse tillhyggen, skratta hysteriskt och sjunga falskt som de gör i princip varenda sekund i den här filmen. Själv kände jag mig mätt redan efter några minuter och även om filmen bjuder på några halvroliga ögonblick nu och då, så går det inte att blunda för hur svag den känns jämfört med suveräna Dumma mej 1 & 2.

Jag uppskattar dock den outtröttliga energin hos regissörerna Kyle Balda och Pierre Coffin som aldrig ger upp med roligheterna, utan bara fortsätter att mata och mata den ena humorattacken efter den andra. Problemet är bara att skämten sällan känns särskilt lyckade. Det blir för tjatigt och för gapigt för min smak, medan yngre tittare säkerligen kommer skratta sig sönder och samman åt dessa lustiga figurer. Åtminstone om man ska lita på min åttaåriga bonusdotter som förklarade för mig att det minsann var något av det roligaste som hon sett på mycket länge.

Själv håller jag Minions som en av de svagare animerade filmerna jag sett på ett bra tag, speciellt i konkurrens med årets stora giganter Insidan ut och Hotell Transylvanien 2 (som visserligen inte var i närheten av lika mästerlig som Insidan ut, men ändå sjukt underhållande). Jag kan dock inte med att såga den helt och hållet, då det trots allt finns ett par riktigt roliga scener och att röstskådespeleriet från bland andra Sandra Bullock, Jon Hamm och Michael Keaton höjer upplevelsen några snäpp.

Dessa fina inslag gör i slutändan att betyget ändå hamnar på en svag femma, men om du nu har mjölktänderna kvar i truten kan du säkerligen plussa på minst en fyra till på betyget.

Bilden:
Animerade filmer brukar göra sig väldigt bra på Blu-ray och Minions med sin orgie i starka färger är knappast något undantag. Det är en ren fröjd att bevittna den i högupplöst format med en otrolig skärpa som aldrig visar några tendenser att kännas mjuk, magiska färgnyanser som får figurerna och omgivningarna att nästan krypa ut ur TV:n samt en svärta som håller sig perfekt genom hela filmen. Här finns ingenting att klaga på. Absolut ingenting.

Bilden är i formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här finns ett Atmos-spår som verkligen inte håller tillbaka på krutet, utan vräker på med en extremt levande ljudbild som fångar upp även de allra minsta nyanserna i surrounden och skruvar upp basen rejält när de vankas lite mer fartfyllda ögonblick. Även utan tillgång till Atmos-rigg är det en underbar upplevelse att lyssna sig genom Minions, men om du har möjlighet ska du definitivt se den med så många högtalare som möjligt.

Extramaterialet:
Tre småroliga kortfilmer med minionerna, en bortklippt scen, ett sångnummer och några kortare featurettes.