Monster

Jag fick en chock. Hjärtat stannade upp ett ögonblick. Det var en dålig början på en kväll att se trailern för den här filmen. Monstret uppenbarade sig, i skepnad av en hemsk blek tant. Svedda ögonbryn, gropar i ansiktet, svettiga näsborrar och hängande påsar under sömndruckna ögon. Med mera. Döm om min förvåning när jag (det tog några sekunder) insåg att det var den annars så vackra Charlize Theron som spökat ut sig, i rollen som en av USAs värsta seriemördare i modern historia. Mängder med smink och Therons tillfälliga övervikt var lika självklart som hennes övertygande skådespel och Oscarsjuryn var därmed inte alls särskilt tveksam till vem som skulle ha statyetten för bästa kvinnliga huvudroll.

Som titeln mycket riktigt antyder är Monster ett porträtt av en mycket hänsynslös kvinna. Aileen Wuornos mördade nämligen under åttio och nittio-talet sju män i Florida. Men det är också ett berättelse om en inombords mycket trasig människa, som i tidigt skede förlorar stora och grundläggande delar av sin mänsklighet genom våldsamma sexuella övergrepp och sedan får leva med de psykiska problem som medföljer. Regissören Patty Jenkins låter oss ta vid strax innan den hemlösa och prostituerade Aileen har utfört de mord hon senare anklagas och döms för. Hur hon kämpar för sitt uppehälle som vilken människa som helst men även hur hon tillfälligt finner frid och samhörighet tillsammans med den lesbiska Selby (Christina Ricci). Jenkins avslutar sedan porträttet av Aileen Wuornos då vi får bevittna lite av den rättegång som till slut skulle döma henne till döden genom en giftspruta. Hon avrättades den nionde oktober 2002.

Monster är en välgjord film. Regissör Patty Jenkins håller sig relativt noga till verkligheten för att ge en rättvis bild av Aileen Wuornos, hennes liv och hennes offer. Charlize Theron då, är hon värd sin Oscar? Givetvis. Att gå in för en roll som hon gjort inför Monster är fullt jämförbart med då Robert De Niro gick upp tjugo kilo i rollen som Jake La Motta i Tjuren från Bronx. Bländande skådespel alltså av Theron vars övertygande rolltolkning av en seriemördare verkligen bär upp filmen, men även av Christina Ricci, som dock gör en lite väl sockersöt rolltolkning som, verklighetens egentligen ganska brutala, Selby. Men Monster är inte en film helt utan problem, inte alls. Stundtals känns den faktiskt lite långtråkig och nog är det inte alls lika spännande när man redan innan filmens början vet hur det går för Aileen Wuornos. Dock väger de bra sakerna betydligt tyngre än de dåliga och slutligen är Monster ett lika välspelat drama som det är en rak och brutal historia.