Moon

Filmen:
Zowie Bowie, eller Duncan Jones som han numera kallar sig är son till musiklegenden David Bowie och regidebuterade förra året med den här filmen Moon. Moon är ett spännande försök i den annars megabudgetförstörda sci-fi-genren. Vem bryr sig egentligen om spektakel som Transformers och Avatar egentligen, mer eller mindre hjärndöda specialeffektsfester utan någon som helst ljuv eftersmak. Duncan Jones har med enkla medel försökt återskapa den där retrokänslan från 60 och 70-talet och flirtarna med 2001 är inte helt svåra att se.

Sam Rockwell spelar ingenjören Sam Bell som ensam styr en station på månen tillsammans med roboten Gerty. När treårskontraktet håller på att gå ut ser han fram emot att få åka hem men bara några dagar innan börjar det hända grejer. Han ser syner och efter en krasch med en rymdbil vaknar han upp på stationen och ser en kopia av sig själv. Börjar den smärtsamma ensamheten spela honom ett spratt eller är det något annat på gång?

Rätt som det är dyker det upp filmer som omdefinierar en hel genre. Låt den rätte komma in återuppväckte vampyrfilmsgenren med en annorlunda infallsvinkel och Moon gör precis samma sak för sci-fi-genren. Den är smart, snygg, enkel och har ett djup som de flesta andra konkurrenter bara kan drömma om. Sam Rockwell som vi tidigare sett bland annat som fängelseslusk i Den Gröna Milen har här verkligen tagit klivet upp till de stora rollerna och jag vill se honom fler gånger i den sitsen.

Duncan Jones har lyckats skapa en minnesvärd sci-fi. Hans studie i sinnesbrottande ensamhet i rymdmiljö på lågbudget är fräsch och spännande i sin enkelhet. Duncan har visat de stora drakarna att det går att göra bra sci-fi utan femtusen datoranimerare och nu väntar jag bara på fler smarta sci-fi-filmer, det här är bara en aptitretare för mig

Bilden:
Duncan Jones flirt med 60-talet går igen även i det bildtekniska. Ett lager brus ligger som en matta över filmen men det stör inte nämnvärt. Skärpan finns där och den retrodoftande omgivningen återges med finess. Färgerna är något stela och tråkiga fast det är väl meningen. Svärtan är dessvärre stundtals riktigt blaskig, dåligt med detaljer och smetigt. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
Moon är en speciell ljudupplevelse. DTS-HD Master Audio ljudmixen låter inte alls som dagens skräniga sci-fi-filmer utan liknar mer 2001. Lugna och stämningsfulla toner fyller rummet tillsammans med långa stunder ren tystnad. Moon är dialogtung och det låter klart och tydligt. Men surroundeffekterna är sparsamma, liksom basanvändandet. Dessutom är ljudet osynkat emellanåt. Fast det stämningsfulla soundtracket väger upp en hel del. Moon låter bra.

Extramaterialet:
Ett kommentatorsspår hade jag kunnat döda för, men tyvärr. Inget extramaterial alls.