Jag hade inga särskilt höga förväntningar, trots allt. Även om jag har längtat efter Warners nya adaption av Ed Boons bästsäljande, kultklassiska TV-spelsslagsmål. Regidebutant, billig casting och förhållandevis låg budget har på förhand skvallrat om en film som kanske inte kommer att imponera sådär överdrivet mycket, och det är lite så det känns också - efter att ha genomlidit ännu en undermålig spelrulle.
Storyn tar sig en del friheter i förhållande till vad som berättas i Netherrealms spel, men lyckas samtidigt vara proppad av fanservice och absolut fånga själva essensen av det som gör Mortal Kombat till Mortal Kombat. Vi får följa mixed martial arts-fightern Cole Young som efter att ha varit en framstående bälteshållare idag slåss för 2000 kronor i en källare. Och förlorar, dessutom. Han har inte glöden, länge. Gnistan har slocknat. Och när det står klart att ruskpricken Shang Tsung och hans kumpaner i Outworld avser att förinta Jorden efter att via fusk säkrat segern i den tionde Mortal Kombat-turneringen, blir Cole uppraggad av Jax och Sonya Blade för att hjälpa till med själva strykportionerandet.
Cole, Jax, Kano och Sonya reser till ett underjordiskt tempel där Raiden, Liu Kang samt Kung Lao stryker omkring för att ansluta sig till "laget" som avser täppa till truten på Shang Tsung, Sub-Zero, Mileena och Kabal. Men ja, först måste de tränas upp och under själva träningen "upptäcka" sina superkrafter, något som endast sker när de hittat sin inre gnista.
Mortal Kombat (2021) börjar med en nio minuter lång scen där Sub-Zero slaktar Scorpions familj under en bakhåll i utkanten av en japansk liten by någon gång på 1700-talet. Vi får aldrig reda på varför, eller var denna fight leder. Detta i förhållande till den smått sanslösa mängd ren, slapp, koncentrerad exposition som regissören Simon McQuoid djupdyker i under akt två, i det underjordiska templet som styrs av åskguden Raiden, bygger en helhet som känns lika ogenomtänkt som slarvig. Ingen (allra minst jag) förväntade sig något mästerverk här med tanke på att Ed Boons spel alltid erbjudit en slags ostigt härlig B-filmskänsla, på ett högst medvetet och pucko-macho-amerikanskt vis. Trots det lyckas den hör filmen med konststycket att ta sig själv på för stort allvar och rent manusmässigt skulle jag vilja kalla den för rena rama katastrofen.
Det hoppas omkring i tid och rum, fighter avbryts av inslag av seg bakgrundshistoria och Simon McQuoid pressar, klämmer och forcerar tempo och struktur för att få in så många karaktärer som han bara kan, och försöka motivera deras existens. Utöver detta är skådespelarinsatserna stelbent krystade, som bäst. De flesta av de inblandade ser ut som om de läser från replikkort, rakt av, och minus en del inklämda fraser direkt hämtade från spelen, är detta sämre och ännu mer pinsamt ostigt än Mortal Kombat-originalet från 1995, med Highlander-gubben Christopher Lambert i rollen som Raiden.
Tillkommer gör gräslig produktionsdesign som antingen utgörs av soundstage-scener där greenscreen-mappingen gjorts av någon utan datorkörkort, eller pappkulisser som ser ut att vara utformade på en förskola. Datoreffekterna som formar rök, eld, laser och annat smått och gott tillsammans med designen på den fyrarmade jättebesten Goro, lämnar massor att önska och skvallrar återigen om en film som hade mått bra av dubbelt så hög budget. Att den omtalade, föranmälda, omsusade turneringen som filmens första 30 minuter fokuserar på, aldrig blir av - känns lika snopet som att skådespelaren som bär Kung Laos sylvassa plåthatt har tunnare överarmar än Henric Pettersson.
Mortal Kombat (2021) är ett haveri, tyvärr. Det finns ljusglimtar, dock, såsom slutfighten mellan Scorpion och Sub-Zero men överlag är koreografin fantasilös, stuntarbetet en smula slappt vilket får bulken av slagsmålen att kännas långsamma och manuset löjeväckande. Mittenpartiet på dryga 40 minuter är sämre än när till och med Resident Evil-filmernas är som allra sämst och trots en riktigt läcker slutfight förblir detta en rätt rejäl besvikelse. Det är bevisligen svårt det här, med TV-spelsfilm. En subgenre som i princip enbart består av skräp.