Mowgli: Legend of the Jungle (Netflix)

Bortsett från Alien och uppföljaren Aliens är det Jon Favreaus The Jungle Book som har snurrat flest gånger i min Bluray-spelare. Det är en makalös film. Snygg så in i bomben, välregisserad och så levande att min sambos idiotiska kattusling faktiskt börjar stirra på skärmen när Shere Khan är med i bild. Favreaus djungelbok blev ju också så välmottagen att han även fick förtroendet för nyversionen av Lejonkungen som kommer släppas nästa år, vars tillhörande smakprovstrailer får mig att rysa hela vägen ut i nageltrånget.

Den initiala tanken var att Andy Serkis Mowgli-film skulle släppas 2016, alltså samma år som The Jungle Book, men på grund av att specialeffekterna behövde slipas till ett par gånger och förstås för att inte korvstoppa publiken med ännu en djungelberättelse samma år så försenades rullen fram tills nu, och samtidigt gick Netflix in och köpte upp rättigheterna. Det är första gången jag ser någonting som motion capture-kungen Serkis har regisserat och resultatet är verkligen inte dåligt, men inte jättebra heller.

Inledningsvis så är det en stor skillnad i själva tonen mellan de olika rullarna. Serkis har tutat in mörker, en massa blod och våldsamma scener, samtidigt som de olika djuren är lite mer tecknade i sin design och inte så superrealistiska i sitt utseende. Baloo ser exempelvis ut som en marglad heroinmissbrukare med helt släpande tandkött på en sida av truten och Serkis gör förstås ett kanonjobb med skådespelandet. Även Rohan Chand gör en grym insats som en mer känslomässigt uppriven Mowgli, utkastad från djungeln tack vare Shere Khans maktlust och påtryckt ett liv i människobyn istället. Chands uttrycksfulla ögon levererar känslan av utanförskap, desperation, svält, förundran - så enligt mig får han gärna döna vidare i Hollywood med plytet tätt intryckt mot kameralinsen. Detsamma kan inte riktigt sägas för Serkis kneg som regissör. Han lyckas tyvärr inte binda ihop den här rullen till en mörkare motsvarighet av samma kaliber som Favreaus 2016-fullträff.

Stora delar av filmen känns sönderklippt med scener som många gånger inte tar berättelsen framåt och samtidigt lämnas en massa viktigt som jag egentligen vill se Mowgli slita och kämpa för. Jag blir helt bedragen på tillfredsställelsen av att han äntligen, på något märkligt sätt lyckas binda ihop sina trasiga vänskapsband med djuren för att kort därefter strida sida vid sida med dem. En av de bästa scenerna från The Jungle Book var nämligen just hur Mowgli fick hela skogskollektivet att acceptera hans ras och livssyn när han räddade den där elefantbebisen från en djup grop - och något liknande finns tyvärr inte i Legend of the Jungle. Däremot lyckas Serkis ge Baloo en ny roll i djungeln vilket förstås är intressant och spännande. Hela Rasmus på luffen-scenariet där Mowgli och dunderbjörnen flyr från den onda verkligheten hade varit lite tröttsamt att se ännu en gång, men tyvärr kommer det aldrig något likvärdigt som ruskar till kalsongpojkens ambitioner och gör honom djupare som karaktär.

Sedan är det förstås en smula orättvist för Serkis rulle att den hela tiden blir jämförd med The Jungle Book. Jag hade exempelvis varit helt livrädd inför publikmottagandet när Favreaus King Louie var så dödsfräck, men det löser sig ändå ganska bra då Serkis istället gör hela apflocken till en vrålförbannad och sammansvetsad skurk som allierat sig med Shere Khan och hans vidriga hyenakompis. Detsamma kan inte riktigt sägas för en jägare från människobyn som tar en liten mindre antagonist-roll. Även om det läggs fram totalt tre stycken försök till bygga raserikänslor hos mig når det inte fram över huvud taget.

Tekniskt sett är Mowgli förstås en snygg film med ett imponerande röstskådespeleri och härligt tokgröna skogsccener. Hela rullen är lite mer intim och småskalig än The Jungle Book, dessvärre utan att egentligen göra någonting bättre än vad Favreau gjorde för två år sedan. Med tanke på Serkis inblandning hade jag förväntat mig något storskaligt rent motion capture-mässigt, kanske något i stil med Smaug-scenerna från Hobbit-trilogin eller bara någon karaktär som kunde sticka ut riktigt ordentligt. Både Baloo och den tokförbannade jättetigern är bra nära på att göra just det, men det byggs för lite känslor och de märkliga scenvalen sätter bryskt stopp för att deras karaktärer ska komma hela vägen till den konfettisprutande målgången.