Man slutar aldrig förvånas när man ser på Mumien: Drakkejsarens grav. Det börjar redan i inledningen när Jet Li förvandlas till en terrakottastaty. Sen fortsätter det med att Brendan Fraser fiskar med hjälp av en pistol. Sen har deras superbrittiska son från Mumien Återkomsten plötsligt växt upp till en hunkig grabb med amerikansk accent istället för den väldigt brittiska han hade i föregångaren. Plötsligt finner man sig själv med att närapå sluta förvånas, man tror att man har sett allt.
Då kommer tre stycken Yetis ner från bergstopparna i Himalaya och spöar skiten ur elakingar samt jublar/gör segergester efter att en av dessa Yetis sparkat en onding över ett torn på ett sätt som för tankarna till ett field goal i amerikansk fotboll.
Nämnde jag den trehövdade draken? Den döda armén som väcks till liv för att slåss mot en annan död armé? Källan till evigt liv i Shangri La? Hur gänget slåss mot Jet Lis karaktär, Drakkejsaren, i en kamp som redan på förhand är så sjukt ojämn (snubben kan kontrollera de 5 elementen) att man himlar med ögonen konstant över det tramsiga manuset? Mumien: Drakkejsarens grav är som enda lång tävling där två småpojkar tävlar om vems pappa som egentligen är starkast.
Scen efter scen där man försöker överträffa den föregående genom större, grymmare och värre situationer. Till och från är det småunderhållande. Mest för att man har svårt att ogilla Brendan Frasers barnsliga charm och hur han gör även de mest tramsiga scenerna relativt njutbara genom att bara vara sig själv, men också för att hela filmen är så oerhört löjlig att man inte för allt i världen kan ta den på allvar.
De föregående filmerna levde mycket på kemin mellan Brendan Fraser och Rachel Weisz, hur de ena stunden tjafsade med varandra och sen lät romantiken flöda, precis som riktiga kärlekspar gör. När Maria Bello ersatt Weisz uppstår inte samma känslor. Bello är visserligen bättre som ögongodis (ja, man måste vara mansgrisig minst en gång per recension), men i fråga om skådespeleri och samspelet med Fraser är hon riktigt blek. Även John Hannah som var så skön i såväl ettan som tvåan är ovanligt platt och bjuder egentligen bara på två skratt under hela filmen. En av de scenerna involverar en jak som mår dåligt i ett flygplan (!).
Regimässigt sköter sig Rob Cohen klart godkänt och även om hans sinne för komisk tajming inte är den bästa, så är actionscenerna överlag en riktig fröjd att titta på. Scenerna uppe i Himalaya är så snygga att det svider i ögonen och även de lite lugnare partierna när han ska fånga upp känslan av kärlek som ligger i luften är en härliga att ta sig igenom.
Mumien: Drakkejsarens grav är en oerhört larvig film. Det kan inte poängteras nog. Men mitt i allt tönteri med kung-fusparkande mumier, drakar, snömän och gud vet allt finns en viss dos underhållning som gör att tiden man ägnar åt filmen inte känns helt bortkastad. Jag fann mig själv oväntat nöjd efteråt och även om mycket skulle ha kunnat göras bättre, så landar betyget på en ganska så stabil 5:a. I brist på annat kan ni gott och väl ta er en titt på den här, om inte annat bara för att undersöka ifall jag är galen som tycker scener med illamående jakar är underhållande.
DVD:n från Universal kommer i ett keep-case med pappöverdrag som pryds av ett grymt snyggt Hologramomslag. Bildmässigt är det ren och skär toppkvalité med grym skärpa, bra svärta och finfina färger. Ljudmässigt är det kraftfullt till tusen och såväl surrounden som basen får arbeta på högvarv för att hinna med under actionscenerna. Extramaterialet består av borttagna/förlängda scener samt ett kommentarspår med Rob Cohen.