My Bloody Valentine, årgång 2009, var den första skräckfilm jag såg i 3-D på biograferna. Jag blev inte våldsamt imponerad. Några månader tidigare hade jag sett Bolt i 3-D vars dimensionella djup i bilden klassade ut My Bloody Valentine (även om den förvisso är animerad). Efter det har jag även sett samtliga 3-D-filmer som gått upp på biograferna och kan konstatera att nej, speciellt mycket av 3-D-formatet gjorde man inte av det även om det stundtals ser bra ut.
Vill ni se en schysst 3-D-skräckis på bio skulle ni tagit er till Final Destination som funkade superbt. Nåja, nu var det alltså dags igen, på med de röd/gröna-brillorna. För att överhuvudtaget få ut något av 3-D-effekten hemma så är det stor HD-skärm som gäller, mörkt i rummet och sitt en bit ifrån TV:n. Trots det så fungerar inte ut-genom-skärmen-effekterna optimalt, däremot får man ett fint djup i bilden och bakgrunderna. Schysst nog medföljer fyra par glasögon så par kan se den med vännerna.
Men nu till filmen istället som ju är en remake från 1981-års version. Handlingen kretsar delvis kring myten om Harry Warden, en gruvarbetare som klantar till det och orsaker några medarbetares död och själv hamnar i koma efter olyckan. Ett år senare, på Alla hjärtans dag, vaknar han upp, lämnar sjukhuset och går och slashar 22 människor med en gruvhacka. Det var då det. Men efter åratal av lugn i gruvsamhället Harmony så dyker återigen en mördande galning i mask och med hacka upp igen och ingjuter terror i de stackars invånarna.
En av invånarna är Tom, en tystlåten kille som precis flyttat tillbaka till samhället för att sälja gruvan (som han ärvt av sin pappa) där allt en gång ägde rum. På tiden det begav sig hade Tom en flickvän, Sarah, som nu är tillsammans med stadens lite dryga polis. Sedan har vi det gamla polisgardet som en gång i tiden kämpade mot just Harry Warden. Det finns alltså gott om misstänkta i den lilla staden och det här är egentligen mer av en Vem är mördaren-thriller en skräckfilm. Men visst finns det slasherelement, en hacka kan man ju göra mycket roligt med, både kasta och hugga. Och ögon är ju roliga att peta i.
I huvudrollen ser Jensen Ackles från Supernatural som tyvärr inte lyckas bidra med någon karisma till sin karaktär. Överhuvudtaget känns en av filmens stora nackdelar som just skådespelet. Stela Jaime king (The Spirit) är inte mycket bättre hon. Istället förskjuter man fokus till enklare saker som naket och 3-D-effekter och det behärskar man ju av naturliga skäl bättre eftersom svårighetsgraden är lite lägre.
My Bloody Valentine var småkul att se på bio men en andra tittning hemma när man redan vet vem mördaren är håller den inte för. Mycket mediokert skådespel och stundtals träigt tempo drar ner betyget. Och vill man vara efterklok så är det lätt att säga att det hade behövts mer än en tredje dimension för att pimpa den här 80-talsslashern på ett riktigt bra sätt.