Napoleon

Ridley Scotts Napoleon har fått sin beskärda del kritik. Redan innan premiären rasade debatten och man skrädde inte orden. Den var för lång, för våldsam, för gubbig, för realistisk, för overklig, för amerikansk. Joaquin Phoenix i sin tur var för lång, för gammal, för mycket Joaquin Phoenix men också för lite Joaquin Phoenix. Fransmännen var kränkta och resten av Europa var sekundärkränkta å fransosernas vägnar över hur arvet efter krigshetsaren behandlades. Att det bara var en film vars primära syfte med största sannolikhet endast var att underhålla en betalande biopublik tycktes ha glömts bort i debatten.

Väldigt få nämnde hur maffig Napoleon faktiskt är. Vilket magnifikt hantverk dess existens vilar på och hur enormt mycket jobb som ligger bakom en produktion av den här digniteten. Nu räddar förvisso inte det en film som trots allt lider av lite väl många tillkortakommanden för att den skall hålla fullt ut med sina nästan tre timmar speltid men man får inte glömma bort den visuella aspekten som är något av det mest imponerande man kan se i en IMAX-biograf. Sedan kan man ju ställa sig frågan om vilka förväntningar man egentligen skall ha på en Ridley Scott-film år 2023. Vad är rimligt att tro att man kommer att få?

Man bänkar sig knappast framför en rulle signerad Ridley Scott och tror att det kommer att levereras något större djup eller ens karaktärsutveckling men det blir problematiskt när det nu är en verklig person och ett riktigt människoöde som skall porträtteras. En berättelse som de flesta faktiskt känner till och inte en underdog som i Gladiator. Då förväntar i alla fall jag mig ett visst mått av ackuratess och en historielektion light. Jag begär ingen Gandhi eller Lawrence of Arabia men någon form av komplext personporträtt vill jag ändå ha. Men Ridley Scotts glansdagar är också över, det skall inte glömmas bort. Han gjorde makalösa filmer som tillhörde de bästa av sin tid när han var på toppen av sin karriär, under sin egna gyllene era men på senare år har det varit betydligt mer mediokert med filmer som The Last Duel och House of Gucci. Vackra filmer, som även har sina styrkor här och där absolut. Tveklöst är det så men också alldeles för långa och med väldigt lite substans. Tyvärr följer Napoleon samma trend.

Men det börjar bra. Riktigt bra till och med. När Marie Antoinette avrättas medelst giljotin i en fenomenal som morbid scen som sätter tonen direkt. Åskådare till den ytterst detaljrika halshuggningen är Napoleon Bonaparte (Joaquin Phoenix) och det var här bland pöbeln klättringen uppför den branta karriärstegen påbörjades. Ett successivt avancemang i samhället där inget lik inte var värt att trampa på för att så småningom kunna nå hela vägen upp till toppen. Ett enormt ego som ledde sina trupper mot döden med självsäker hand men lika imposant och hänsynslös som han var på slagfältet, lika tafatt var han när det kom till mänskliga relationer och då i synnerhet med blivande kejsarinnan Joséphine de Beauharnais (Vanessa Kirby) vars främsta uppgift var att förgäves försöka att föda en arvinge, en ståtlig och reslig son som skulle kunna ta över den militära verksamheten när slutet kom.

Och även här började det bra. När de först möttes 1795 och Napoleon började skriva kärleksbrev till Joséphine. Texter fyllda av poesi, värme och passion. Löften om evig kärlek. Sedan visade det sig att den där nyförälskelsen bara var ytterst temporär och snart utvecklades till en minst sagt toxisk relation, med ett tröttsamt trätande i schäslonger och där makten och den grandiosa självbilden var betydligt viktigare än empati och ömhet. Det ligger förstås helt i linje med karaktären och historien, där hon hånade honom för hans låga sociala status och han i sin tur skandaliserade sin familj genom att gifta sig med en änka med barn. Båda låg runt till både höger och vänster och den ena älskaren och älskarinnan efter den andra bjöds in till det kejserliga sovrummet. Det var så det var, oavsett vad man tycker om det och Napoleons fruktansvärda temperament är väldokumenterat, det finns trots allt en anledning till epitetet Napoleonkomplex. Ett överdrivet aggressivt eller dominerande socialt beteende som kompenserar för personens fysiska eller sociala brister.

Problemet är att det inte känns. Känsloskålen är snustorr. Tavlan är tom. Porträttet är blekt. Vanessa Kirby har sannerligen inte mycket att jobba med i en roll som är så endimensionell den bara kan bli och det hon faktiskt levererar är ofta underväldigande, långt ifrån hennes prisbelönta prestation som Margaret i The Crown. Phoenix är sedvanligt stabil. Han har trots allt ytterst sällan en dålig dag på jobbet men samtidigt är han oerhört begränsad i rollen som den pappaskämtande, mumlande Napoleon och det är inte hans fel utan även här måste den största skulden hamna på Scott och hans manusförfattare, David Scarpa. De klarar helt enkelt inte av att hantera en sådan mångfacetterad personlighet som Napoleon trots allt var, utan han framstår som ytterst ointressant och i långa stunder till och med rent av dötrist.

Med citat som "I follow in the footsteps of Alexander the Great and Ceasar" så förväntar i alla fall jag mig att det blir storslaget från början till slut men så blir det ju aldrig. Jämför man med Gladiator, vilket inte är helt orimligt att göra så var den filmen betydligt bättre på att berätta historien om Maximus än vad Napoleon är på att berätta historien om Napoleon. Faktum är att även Joaquin Phoenix karaktär Commodus var ett långt mycket starkare porträtt. Inget av det som gjorde Gladiator till den moderna klassiker den i dag anses vara återfinns här. De cerebrala och psykologiska aspekterna av Napoleons ambition, framgång och misslyckande saknas antingen helt eller kunde ha belysts med mer innovativa tillvägagångssätt i stället för att bara antyda dem genom handlingen. Inte ens de politiska intrigerna och propagandan får särskilt stort utrymme. Sedan kan jag förstås tycka att den här genren alltid blir bättre med originalspråk. Att inte fransmän, tyskar, österrikare, schweizare och ryssar nästan uteslutande pratar engelska. Det gör väldigt mycket för den genuina känslan av historiska vingslag som slår men jag vet samtidigt att det också påverkar intäkterna så det är vad det är helt enkelt.

Filmens styrka ligger i stället i att skildra de många och långa storslagna strider som fyller hela bioduken med blod och kroppsdelar. Hästar och människor som jag kan skärskåda in i minsta anatomiska detalj när de slits i stycken till ljudet av dova olycksbådande trummor och det här behärskar Ridley Scott. Detta kan han utan och innan och här kan Napoleon absolut mäta sig med Gladiator. Det är verkligen inte här problemen ligger. Eller som en känd sångare hade skaldat. Nappe got ninety nine problems but the battles ain't one.

När vi väl anländer i Waterloo, det vill säga det bittra slutet på sagan om Napoleon efter otroligt många om och men så vet jag inte mer om honom än när jag parkerade arslet i biofåtöljen för snart tre timmar sedan och det är förstås ett stort problem i en film om Napoleon.