Så var det då dags att krypa till korset och komma med offentlig avbön. När sagan om Ringen-filmerna kom och alla hardcore-fans av böckerna började dissekera filmen in i minsta detalj var jag den första som påpekade att det är skillnad på film och bok och att regissören inte har någon skyldighet att följa varje sida i boken slaviskt. Bokmalarna brydde sig naturligtvis inte om det utan fortsatte med "I boken så går Aragorn in i Fangornskogen med vänster ben först och hans pupill är inte så vidgad som den är i filmen". Det skulle krävas en filmatisering av en av mina egna favoritböcker från barndomen innan jag faktiskt förstod hur det känns när något man avgudat plötsligt ska göras om och få helt nytt liv. Hastigt och mindre lustigt tillhör jag nu själv skaran som kläcker ur sig nördiga millimeterjämförelser mellan bok och film och har ensamrätt på att avgöra huruvida man varit trogen originalverket eller inte.
De fyra barnen Lucy, Susan, Edmund och Peter skickas ut på landet för att undkomma tyskarnas bombningar under andra världskriget. För att göra en lång historia kort hamnar de via en garderob i det förtrollade landet Narnia som lyder under den elaka vita häxans styre. Och med elak menar jag inte sådär som Idol-juryn utan skvatt tvångströjegalen och rågrym eftersom hon ser till att det ständigt är vinter men aldrig jul samt har en ovana att förvandla sina fiender till sten. Narnias öde vilar nu i händerna på barnen som tillsammans med frälsarlejonet Aslan måste befria landet och inta slottet Paravel.
Filmatiseringen av C.S. Lewis bibelinspirerade saga har satt igång det religiösa drevet med samma intensitet som när The Passion of the Christ hade premiär. Shrek-regissören Andrew Adamson verkar dock inte bry sig om skriverierna om kristusmetaforer utan faller tillbaka på säkra matinékort som växelklippta jaktscener, talande djur och episka krigsrop. När Tilda Swinton får chansen att briljera som ishäxan och vinterlandskapen med dess fantasifulla invånare står i centrum är Narnia en saga som det är lätt att tro på. Swinton, som hade rollen som ärkeängeln Gabriel i Constantine, är en utsökt skådespelerska som spelar med en behärskad aristokratisk kylighet som gjord för rollen som häxan. Barnskådespelet är dock ett betydligt tristare kapitel och stundtals ordentligt menlöst. För en regissör är det som bekant svårt att instruera små barn om hur de ska agera. I minstingen Lucys fall gick man till väga så att man inte lät henne se några av sina motspelare innan tagningen för att på det sättet få hennes naturliga och spontana reaktioner när hon till exempel träffar faunen Tumnus för första gången.
Stundtals har regissören varit så noggrann att han fått med bokdetaljer som att det trillar ut malkulor ur garderoben när dörren öppnas. Därför känns det förvånande att han sedan varit oaktsam och slängt in forcerade actionscener som Lewis aldrig skulle drömma om att ha med i boken samt att den Micke och Molle-aktiga räven får alldeles för stor roll. Å andra sidan måste man ha självplågartendenser som regissör om man ger sig på att filmatisera en bok som är öppet stockkonservativ och snarare har religiösa övertoner än undertoner. Trots att det blandas och ges landar man i slutändan med balansen tillräckligt intakt för att kalla det en lyckad filmatisering trots att den doppats i Disney-fabrikens alla dippor.
En sak som inte lämnades mycket plats i boken men som filmen lyckosamt skildrar är slutstriden. Visst, det blir av naturliga skäl inte lika mäktigt som i Sagan om Ringen men det är riktigt välregisserat när den icke-diegetiska musiken plötsligt upphör medan de onda och de goda springer mot varandra i slow-motion och det enda som hörs är hjärtslagsrytm innan de slutligen möts och allt brakar loss. Det enda som stör mig är att karaktärerna mitt i allt använder sina personsökare som gör att det, oavsett hur många tusen som än befinner sig på det kaotiska slagsfältet, alltid är möjligt för just huvudpersonerna att hitta varandra och börja slåss. Samma typ av sökare som används i Timeline, King Arthur och oändliga massa fler filmer.
Slutligen; glöm inte att låta eftertexterna rulla en halv minut, annars går ni miste om filmens sista scen.
Buena Vistas DVD-utgåva är riktigt gedigen och årets kvalitetsmässigt starkaste hittills tillsammans med King Kong. Dubbel-discen innehåller bland annat en del tabbar och misstag från inspelningen som är småkul att titta på men även kommentarspår, en hel del material om specialeffekterna samt intressanta reportage om invånarna i Narnia och en hel del annat. Bilden och ljudet är lysande plus att DVD:n är läckert förpackad med tillhörande vykort.