Först kom boken Da Vinci-koden. En habil och smart utformad bästsäljarroman tydligt adresserad c/o Hollywood. Och visst, filmrättigheterna gick för miljoner. På filmbolagets inköpslista teamade snart aktade regissören Ron Howard upp med toksäkra skådisar som Tom Hanks och Jean Reno. Inget annat än succé i sikte premiäråret 2006.
Men vad händer? Plötsligt dyker National Treasure upp på vita duken och är man bara en smula paranoid så börjar man snart tänka i samma konspiratoriska banor som gjort de här manuskripten möjliga - Har någon snott Dan Browns Da Vinci-berättelse och helt sonika bytt historiskt avstamp från Europa till Amerika? Likheterna är uppenbara, konsthistoriska koder, jakter, skatter och felplacerade vardagshjältar och även om flera i produktionen medger gemensamma nämnare så slår de ifrån sig och säger att planeringen av filmen började långt innan boken kommit ut. Fan trot.
Familjen Gates består av tre generationer som alla någon gång befunnit sig i ett stadium av manisk jakt på en skatt. Kung Salomos? Kanske, och den ska ha gömts av de som skrev under självständighetsförklaringen vilken också är den stora ledtråden som leder till ledtråd som leder till ledtråd till ledtråd. Frimureri och tempelridderi är mystiska element i fonden men en avgörande skillnad historierna emellan är hur stor vikt men lagt på graden av andlighet. Där väger Da Vinci-koden över ordentligt.
Unge Gates, spelad av Nicolas Cage, blir tidigt blåst av sin skrupelfrie
kompanjon Ian Howe (Sean Bean). Lämnad åt sitt öde i arktiskt klimat
överlever han och parallelljakten kan börja. Snart hänger även polisen i hasorna med Harvey Keitels figur Sadusky i täten. Ett skådespelargalleri som inger respekt även här alltså - på papperet. I realiteten är det rena brödjobb för Cage, Keitel och pappa Gates; Jon Voight. De spelar ut på nedre hälften av sina förmågor och det är rent ovärdigt att se Keitel låna ut sig till en poänglös statistsnut, han som annars är en av Amerikas ledande karaktärsskådespelare. Mer ljus annars på i princip okände Justin Bartha som goofar omkring i den obligatoriska sidekick-rollen och på tyska ex-modellen Diane Kruger som fyller kriterierna för att vara snygg?
Det är lätt att underhållas av men svårt att älska en film som gjorts under de här omständigheterna. Allt är helt enkelt för tillrättalagt och när jag säger att Disney satt sin family-proof-stämpel på produkten vet ni att det inte är ett särskilt upprörande drama vi talar om. Se den gärna, National Treasure är underhållande och tempomässigt lyckad för stunden, men annars rekommenderar jag originalen: Indiana Jones för äventyrets skull, Goonies för barnasinnet och Stigmata som går på djupet i det religösa, gnostiska budskapet. National Treasure rider bara på vågen.