
Filmen:
Vampyrfilmen är död och det var Twilight som mördade den. Ett hårt uttalande, men inte utan sanning. Man lät vampyrer glittra som diamanter när solljus träffade deras kroppar och man förbisåg helt den där elegansen som alltid präglat en vampyrherre av rang (läs; Bela Lugosi), istället bjöd man på vampyrer som liknande heroinmissbrukare som aldrig någonsin sett solen. Tack och hej, vackra vampyrlegender.
Den första filmen var dock trots sina många brister, övergrepp på vampyrmyten och alla smågrabbars gnäll en helt duglig film om svår kärlek mellan flickan Bella och blekfisen Edward som bara dricker djurblod.
I New Moon är det svårare att hitta någonting positivt. Här fortsätter kärleksbekymren mellan Bella och vampyren Edward samtidigt som en tredje part i form av varulvspojken Jacob blandar sig in i leken om Bellas känslor. Ett triangeldrama med både huggtänder och päls, men helt utan hjärta och själ. Det är yta utan innehåll och scen efter scen där folk gnuggar pannorna mot varandra, flashar sina magrutor, suger in kinderna och förklarar sin kärlek på otroligt krystade vis. Stirra på varandra på avstånd är tydligen the shiznits när det kommer till att ge utlopp för sina känslor.
Skådespelarna ser alla ut att plågas av hemska magbesvär (speciellt talanglösa Kristen Stewart) när de försöker ge liv åt sina karaktärer. Robert Pattinson dyker mest upp i andeform efter att ha försvunnit spårlöst av rädsla för att han kommer att göra Bella illa när hans instinkter tar över, men det gör knappast saken bättre - karln är så stel och obekväm i sin roll att det är plågsamt att titta på. Man måste vara en tjej med tveksam killsmak för att kunna uppskatta honom. Taylor Lautner, vargpojken, gör inte mycket mer än att visa upp sina nya magmuskler och kisa med ögonen så mycket och ofta att man blir riktigt förvånad när det i någon enstaka scen syns att han faktiskt har ögonen under ögonlocken.
Sen har vi specialeffekterna som luktar rejält av TV-serie från 90-talet. Tänk Buffy & Vampyrerna, så har du en ganska bra uppfattning om hur de livlösa vargeffekterna ser ut i rörlig form. American Pie-regissören Chris Weitz försöker så det knakar att göra New Moon till en både romantisk och spännande film, men faller platt på såväl effektfronten och hans (eller snarare manusskribenten Melissa Rosenbergs) bristfälliga narrativ där karaktärer kommer och går lite hursomhelst.
Och vad är egentligen felet på Kristen Stewarts underläpp? Försöker den rymma ifrån henne och det enda sättet att hålla den kvar är att bita i den under hela filmen? Mysko.
Bilden:
Bilden i New Moon bjuder på varma och inbjudande färger som går i jordnära bruna toner till skillnad från den första filmens blåskimrande och kalla färgspektra. Kontrasten är överlag riktigt bra och närbilderna har en ruggigt skarp skärpa, men lider av bakgrunder som känns utsmetade och en aningen ojämn svärta som pendlar mellan ruggigt mörk och grådaskig om vartannat.
Djupkänslan hade dessutom kunnat vara aningen bättre, men som helhet är bilden i New Moon av god kvalité. Bilden har formatet 2.40:1.
Ljudet:
DTS-HD Master Audio 5.1-spåret i New Moon kännetecknas också av dess ojämnhet, våldsamt högljutt utan precision i vissa scener (ett fåtal) och underbart välmixat med kraft och läckra riktningsdetaljer i andra. Det är framförallt i filmens lite lugnare ögonblick som ljudmixen visar sina rätta färger. Stilla stunder i skogen skapar en oerhört atmosfärisk ljudupplevelse som får en att känna sig ett med naturen på ett oerhört imponerande sätt. Likaså är dialogerna hela tiden klockrent fångade med enorm tydlighet.
Extramaterialet:
Mer än två timmar med extramaterial är förstås inte fy skam, men det här är extramaterial som nästan uteslutande är riktat till hysteriska Robert Pattinson och Taylor Lautner-fans. En featurette handlar om hur Lautner blev till Jacob med hjälp av stenhård träning för att få fram den rätta fysiken, en annan om Edward i Italien. Rena guldgruvan för alla som skriker hysteriskt vid blotta åsynen av dessa snubbar, men rena mardrömmen för alla andra. Kommentarspåret med Chris Weitz och producenten Peter Lambert hör till det mesta intressanta där de båda herrarna har en ganska lättsam ton vilket skapar en avslappnad inramning till det informativa kommentarspåret. Här finns också några bortklippta scener och en förtitt på den kommande filmen Eclipse där kärleksbekymrena fortsätter för samtliga inblandade.