Filmen:
I början på 60-talet började medborgarrättsrörelsen vädra morronluft i det allt mindre rassegregerade USA. Kampen fokuserades i det då fortsatt starkt segregerade Mississippi där livet fortfarande var tydligt svart och vitt, bokstavligt talat. I rampljuset stod självklart Ku Klux Klans korsbränningar och våldsdåd men vad många inte känner till är att mycket av rasismen utspelades i hemmen där utnyttjandet av den svarta hemhjälpen var vida utbredd. Så pass utbredd att en hel generation barn mer eller mindre uppfostrades av sina svarta hjälpredor.
Regissören Tate Taylor som själv växte upp med svart hemhjälp i Mississippi tröttnade på alla fördomar om företeelsen och bestämde sig för att med hjälp av sin livslånga vän Kathryn Stockett och hennes ofantligt populära bok "The Help" från 2009 skildra livet ur de svarta hembiträdenas ögon på film.
När den nyligen collegeexaminerade författaraspiranten Skeeter Phelan (Emma Stone) kommer hem till Jackson, Mississippi förfasas hon över hennes medelklassväninnors rasismfasoner och inskränkta liv. De förbjuder hembiträdena att använda inomhustoaletterna och bryr sig inte ett smack om hur de har det, de som älskar deras vita barn över allt annat och som när de växer upp fortsätter förtrycket. Skeeter bestämmer sig för att i smyg samla ihop några svarta hembiträden och be dem berätta om deras liv och skriva en bok om deras upplevelser.
Jag måste erkänna att jag inte hade alltför stora förhoppningar inför långfilmsdebuterande regissören Tate Taylors berättelse om mörkhyade matkokerskor, men desto bättre blev upplevelsen när jag bjöds på en av årets bästa feel-good filmer på Blu-ray. Berättelsen om de svarta hembiträdenas liv griper tag och släpper inte dig förrän eftertexterna börjar rulla. Tate Taylor visar upp en trovärdig skildring med högklassigt berättande och skådespeleriet är något av det bästa jag sett på ett bra tag.
Coola Emma Stone etablerar sig än mer i det absoluta toppskiktet och gör en insats värd namnet, men hon överträffas av de oerhört färgstarka svarta karaktärerna den pliktskyldige Aibileen Clark (Viola Davis) och frispråkige Minny Jackson (Octavia Spencer). Hur mycket jag än tycker om Niceville går det inte att komma ifrån att den har sina brister. Den saknar fokus och tänder aldrig riktigt till. Jag tycker att Tate Taylor fegat lite och spelat säkra kort för att inte trampa någon på tårna. Ett ställningstagande hade varit välkommet för att spetsa till det lite. Jag tycker inte heller att vi får komma tillräckligt nära inpå karaktärerna som i en del fall mest liknar uttjatade karikatyrer, speciellt Hilly (Bryce Dallas Howard) en aning för aggressiva karaktär som gärna kunde ha tonats ner lite.
Det är inte lätt att skildra rasproblematik på film. Det finns alltid olika vinklingar och synpunkter och hur opartisk Tate Taylor än försöker vara klämmer han alltid någon på tårna, men Niceville gör ett lysande försök och är riktigt sevärd.
Bilden:
Det är fascinerande vad som går att göra med dagens teknik. För att antyda att Niceville utspelar sig på 60-talet har de lagt till ett minimalt lager med brus men bara lite så att det inte förstör skärpan och detaljnivån, det är läckert. Med den nivån av kontroll är det idag i princip upp till regissören hur skarp och fin han vill att bilden ska vara. Bilden i Niceville är varm och har fått en släng från pastellpenseln för att passa in i tiden. Niceville ser rent och slätt fantastisk ut, bra jobbat. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1:85,1.
Ljudet:
Niceville utnyttjar verkligen potentialen i det högupplösta ljudformatet och DTS-HD Master Audio-mixen är ren öronmassage. Jag har aldrig varit i Jackson, Mississippi men jag kan föreställa mig att träden, fåglarna, bilarna och vinden lät som det gör här. Allt som händer återges med fin klarhet och detaljrikedom med hjälp av surroundhögtalarna och även basen fyller på där det behövs.
Extramaterialet:
Den 23 minuter långa bakom scenen-featuretten "The making of The Help" är inte det vanliga skräpet utan en intressant genomgång av den djupa vänskap många av de inblandade har och deras karriärer. Den tar även upp Kathryn Stocketts långa kamp för att få boken publicerad. Det finns en till featurette som handlar om de verkliga hembiträdena men den är inte alls lika intressant, de har tyvärr inte så mycket att säga och den känns onödig. För de som vill se lite bortklippta scener finns ett gäng sådana också, men de klipptes bort med rätta.