Martin Scorsese visade tidigt i sin karriär att hans hjärta slår hårt för musiken, 1978 gjorde han historiens kanske bästa musikfilm i och med The Last Waltz med The Band. Vidare har han bland annat regisserat videon till Michael Jacksons "Bad" och senast har vi sett hans jätteprojekt i TV-serien om Bluesens historia sändas på Sveriges Television. Så man kan lugnt påstå att herr Scorsese befinner sig på mammas gata när han tar tag i att förtälja den ljusskygge ikonen Bob Dylans tidiga historia.
Vi tas i No Direction Home med på en resa till ett Amerika på gränsen till nervsammanbrott, där beatniks, poeter, låtskrivare och konstnärer befinner sig på drift med målet inte sällan inställt på Greenwich Village i New York där de gemensamt slåss mot etablissemanget. Medborgarrättsrörelsen är på frammarsch och den klassiska sommaren 69 är ännu några år fram. Mitt i allt tar sig den unge Robert Zimmerman från Hibbing, Minnesota likt en karaktär ur Jack Keruacs On The Road, ut på de amerikanska vägarna och upptäcker ett land att sjunga och skriva om, likväl som han upptäcker sig själv. Han söker upp den gamle protestsångaren Woody Guthrie som tänder gnistan vilken får det att brinna i mannen vilken vi nu känner som Bob Dylan.
Scorsese har gjort ett jättejobb i att leta fram såväl människorna som var med på tiden det begav sig vid sidan av Dylan som mängder av arkivmaterial på både honom och exempelvis Pete Seeger, Allen Ginsberg, Woody Guthrie, Johnny Cash med många fler, vilka var unge Bobs förebilder. Filmen behandlar, nästan helt kronologiskt, främst tiden mellan 1961 och 1967, och de gamla klippen blandas med nya intervjuer i vilka några av artisterna även bjuder på musikaliska godbitar.
Att få höra den gåtfulle och hemlige Dylan öppet prata om sig själv och sitt skapande är ingen vanlig företeelse, och just detta får vi i filmen se exempel på i form av klipp från mer eller mindre absurda presskonferenser. Inte sedan D.A. Pennebakers högst intima Don't Look Back från 1967 har vi kommit så nära Dylan. Men Scorsese har här till skillnad från Pennebaker förmånen att intervjua en mer lugn och sansad Dylan som kan se på sin karriär i retrospekt och ge sin syn på sig själv och sitt skapande.
No Direction Home ger en både intressant och skrämmande bild av hur förvirrande och dåligt vi människor hanterar något som inte går att förklara. Vi får klart underhållande exempel på journalister och fans som vill krypa in i Dylans hjärna och få hans skapande förklarat för sig.
Bob Dylan förde gärna de svagas talan, men ville inte vara deras profet och vi får även här smärtsamma exempel på anhängares brist på distans. Som motvikt delger huvudpersonen själv sin lättsamma bild av de till synes jobbiga situationerna.
Har man ett uns intresse av amerikansk folk- country- och rockmusik i allmänhet, men givetvis av Bob Dylans universum i synnerhet ska man inte missa detta 3,5 timmes utsökta musikdokument. Det är häpnadsväckande att Martin Scorsese inte har gjort mer musikfilm i sina dagar, detta är ett utmärkt skolexempel på hur denna genre ska tacklas.