Filmen:
Premissen att skildra en kille och en tjej som väljer att ha regelbunden sex utan att vara kära i varandra är extremt långt ifrån ny i Hollywood. Jag förstår inte ens hur man kan måla ut det som någon slags gåta där man ska ta reda på om det går eller inte. Det vet väl alla vuxna människor att det är fullt möjligt att arrangera det på det sättet utan att man behöver gifta sig med varandra. Problemet i No Strings Attached är att man bygger hela filmen på den frågeställningen som om att det skulle vara intressant på något sätt vilket det ju inte är för fem ören.
Filmen handlar om Emma (Portman) och Adam (Ashton Kutcher) som varit vänner sedan de var små även om deras livsvägar har skilts åt lite. Adam försöker, liksom sin berömda far, bli manusförfattare medan Emma aspirerar på att bli läkare. En blöt natt så råkar Adam hamna i Emmas lägenhet och vaknar upp naken utan minne av gårdagen. Han får täcka över sina ädlaste delar och försöka snoka i vad som egentligen hända och vem han egentligen hade sex med. Snygg naken pojke som håller för sina privata delar medan tjejerna fnittrar. Ja, 80-talet ringde och ville ha sin film tillbaka.
Det blir i alla fall början på ett sexbaserat förhållande som till en början passar bägge parter bra. Men Adam inser snart att han håller på att bli kär i Emma. Tough luck, för Emma är nämligen inte kär i honom och har inget intresse av förhållanden. Varför hon inte har det eller någon bakgrund till det får vi aldrig reda på, så är det bara.
Som jag redan varit inne på känns No Strings Attached ovanligt mosig till och med för att vara en romantisk komedi. Filmer på det här temat med den här vinklingen känns hopplöst daterade och det finns inget fräscht över varken sexscener eller dialoger. Visst har man slängt in lite sidekicks och comic reliefs men det är inget som varken lockar till skratt eller berör även om man försöker med bägge delarna.
Ashton Kutcher verkar vara en otroligt sympatisk kille och jag ser fram emot att se honom i Two and a half men där jag tror att han kommer vara funktionell. Men någon större skådis har han aldrig varit utan han lever på sin charm. Portman däremot är en gudabenådad skådis och det märks att det här är ett litet mellanprojekt för henne som hon slängde in i väntan på mer intressanta roller och vore det inte för henne så skulle filmen om möjligt bli ännu plattare.
Återstår att se om Friends With Benefits med Justin Timberlake som kommer senare i höst är lika tråkigt moraliserande eller om man gör något roligare av temat där.
Bilden:
Jag föll verkligen för bilden som inte har några överdrivna färgskalor och kontraster som många andra filmer i genren. Istället får vi en realistisk och varm ton som är väldigt behaglig för ögat. Samtidigt finns det en klarhet i bilden som är riktigt härlig utan några som helst störningar och allt från ansikten till minsta lilla fläck på bordet syns perfekt. Vissa scener är möjligen lite väl mjuka i förhållanden till andra.
Ljudet:
Dialogen prioriteras hela tiden och låter klar och tydlig från centerhögtalarna och frontarna. I övrigt så bjuder filmen inte på några större möjligheter att briljera rent ljudmässigt även om soundtracket får chansen att fånga upp några schyssta bastoner ibland. Okej ljud som fyller sin funktion.
Extramaterialet:
Vi får ett kommentarspår av regissören Ivan Reitman som nog är bland det mest sövande jag hört på länge. Han verkar inte tycka det var speciellt kul att göra filmen om man säger så. I övrigt är det inte mycket att hänga i julgranen, lite borttagna scener och en titt på danssekvenserna i filmen (inspirerar av Glee).