Filmer om hårda gubbar med mystiskt, våldsamt förflutet som av personliga anledningar tvingas tillbaka till det liv de en gång flytt är inget nytt. Vi såg det med Keanu Reeves som John Wick, Denzel Washington som Robert McCall och Liam Neeson som Bryan Mills. Och med Naishullers senaste action-rökare i backspegeln så kan vi alltså lägga till Bob Odenkirk i samma eminenta skara herrar som pulveriserar östeuropéer och ryssar på den mest brutala av vis. Det är okomplicerat dekadent våld som serveras i ett rappt tempo utan några djupt underliggande dolda meningar eller symbolik. Maskulint förlösande och bekymmersfritt men också otroligt inspirationslöst och konsekvenslöst.
Gubbtrion redo att smiska rumpa
I Nobody får vi följa Bob Odenkirk i sin roll som familjefadern Hutch Mansell. En man som tappat livsgnistan och lever i ett Groundhog Day liknande förorts-limbo. Fastkedjad i vardagens eviga hamsterhjul med en familj som inte uppskattar och tar honom för givet. Hutch oförmåga att ingripa och ta till handling dras till sin spets när två maskerade individer bryter sig in i familjens hus under nattetid i jakt på pengar och värdesaker. Händelsen blir en katalysator för Hutch och hans mörka förflutna bubblar upp till ytan och exploderar i en tsunami av övervåld som för honom på kollisionskurs med ryska maffian. Det är en kort men intensiv, testosteronfylld resa som lånar friskt från John Wicks manus med flera scener som känns direkt lyfta från någon av den seriens tre filmer. Det är en smula skamlöst.
Jag ska göra kebab av ditt ansikte!
Jag hade relativt låga förväntningar på Naishullers knogmacka. Ryssen har inte direkt satt världen i brand med sina tidigare filmer. Men det går inte heller förneka att Nobody är en otroligt välsvarvad liten berättelse som aldrig lättar på gasen och presenterar sitt våld på ett utstuderat brutalt vis utan att någonsin gå över gränsen. Nobody är på många sätt John Wicks mer lättsamma lillebror som i stort gör samma saker men lite mindre ruffigt och lite mer slentrianmässigt. Många gånger får man nypa sig i armen för igenkänningsfaktorn är hög med många scener som är skrämmande snarlika och kameraarbete som kopierar friskt. Det är inte dåligt, dess beståndsdelar är solida och skådespelet kompetent. Men undantaget ett käckt gästspel av Chriopher Lloyd och en ganska lattjo skurk så är Nobody nästan obehagligt identitetslös och utan överraskningar.
Gevalia, om actionpappa själv får välja
Better Call Saul-Bob gör en trovärdig prestation i sin roll som likgiltig, grå fadersfigur men är inte fullt lika övertygande när han växlar om till mördarmaskin som får alla ryssar att kissa på sig av skräck. Jag köper inte riktigt hans mörka förflutna som hemlighetsstämplad ex-agent och även om han besitter en viss nivå av naturligt schysst fräckhet så är det mer Saul Goodman snarare än iskall tuffing som skiner igenom. Det känns lite mellanmjölkigt och lämnar inte värst mycket eftersmak i munnen. Långt roligare är i så fall filmens storskurk Aleksei Serebryakov som verkar tagit med sig hela ostfabriken till inspelningen och vräker på med galenskaperna som om där inte fanns någon morgondag. Han är tveklöst filmens stora dragplåster och har också en strålande introduktionsscen där han struttar in på sin nattklubb med en 'jag äger världen' attityd som verkligen inte går av för hackor.
Kalla mig Goodman, Saul Goodman
Jag tvivlar starkt på att någon kommer minnas Nobody om sex månader. För även om dess olika beståndsdelar är välgjorda så kan jag inte skaka bort känslan av billig tivoliattraktion med väldigt lite incitament att uppleva mer än en gång. Här finns så väldigt lite att greppa tag om och hela historien tycks existera i ett vakuum utan påföljder eller återverkan. Förstå mig rätt, jag efterlyser absolut inte någon expansivt universum likt det John Wick försöker bygga men det hade varit skönt med en aning mer substans mellan actionscenerna. Kanske är det något som kommer utforskas mer i den uppföljare som redan påstås vara i görningen. Så även om Nobody är både identitetslös och ganska oinspirerad så kan vi alla kallt räkna med att få stifta vidare bekantskap med Hutch Mansell snart igen. Vare sig vi vill eller inte. Det är tydligt att dadsplotation-genren är här för att stanna och för oss som vill ha enkel och bekymmersfri action är Nobody ett säkert kort som med sina cirka nittio minuters speltid glider ner lika lätt som billig snabbmat. Det mättar, men är knappast någon större smakupplevelse.