"Jag är hemlös, inte huslös" svarar Frances McDormands karaktär Fern, som har fått ett erbjudande om husrum under den kalla vintern. Tekniskt sett har hon ju rätt, då hon bor i en husbil i ständig rörelse, på vift i karga amerikanska landskap, på jakt efter nästa jobbmöjlighet. Men snart blir det också tydligt att hon faktiskt är hemlös; hon stannar aldrig upp någonstans, hon är skräckslagen för att sova under någon annans tak och även om . Hennes hem ligger ute på landsbygden, på vägarna, i naturen, i Amerikas kala hjärta. Detta är handlingen i ett nötskal: som tittare blåser vi bort från en miljö till en annan likt rullande ökenbuskar, där vi sakta men säkert nystar upp Ferns förflutna.
Kritikerstormen som rådde kring den här filmen de senaste månaderna har inte skruvat ner förväntningarna, direkt. Det hjälpte inte heller att Chloé Zhaos hyllade nomaddrama nyligen fick tre Oscars för Bästa Film, Bästa Regi och Bästa Kvinnliga Skådespelerska, för det går inte att skaka av sig känslan av besvikelse. Tyvärr. Jag uppskattar lågmälda filmer som tar sin tid att veckla ut sig och som inte behöver trycka på med forcerat drama för att skapa spänning, men även om jag fick det jag hade förväntat mig fick jag inte riktigt den emotionella resan som jag hade hoppats på. Här är det nämligen skralt på känslor och det hela är något för händelselöst för min smak, för platt. I Nomadland kan man titta bort i tio minuter och inte missa någonting viktigt, vilket egentligen det inte är poängen med filmen: Zhaos skildring av den kringflyttande arbetarklassen handlar mer om det stillaståendet livet för McDormands ensamma figur faktiskt är, som här sitter fast i gamla minnen som inte går att skaka av sig, hur mycket hon än färdas med sin flock. Vi super in hennes kyliga verklighet i takt med hennes anpassning till en flock nomader. Ändå är det svårt att fastna för historien, hur mycket vackert foto och stämningsfulla vyer det än bjuds på.
McDormand är som vanligt alldeles strålande och subtil i sin skildring som ensamvarg, vars väderbitna ansikte, sandpappertorra hy och påsar under de vilsna ögonen berättar en hel historia utan att behöva knysta ett enda ord. Därför är det synd att den trångsittande, överförklarande dialogen ska komma i vägen hela tiden och förstöra lite av stämningen. Filmen dras med ett märkligt dokumentärliknande berättande som inte alltid klickar med det manusdrivna karaktärsporträttet, där det exempelvis finns en rad riktiga nomader som spelar filmversioner av sig själva och som inte alltid lyckas leverera vissa av sina repliker, vilket får mig att fundera om inte filmen hade fungerat bättre som en dokumentär istället. Detta gör att mänskligheten som andas så stillsamt i filmen får en ytlig känsla över sig, lite väl styltig i sitt försök att slå ihop två helt olika berättarstilar som mest skär sig mot varandra.
Det ligger något poetiskt över de matta, ensamma bilderna över de moderna pionjärerna och jag tycker att det absolut finns en skönhet och trovärdighet i den nomadiska gemenskapen, men hur mycket jag än vill älska filmen kan jag bara inte stämma in i hyllningskören. Som spelfilm saknas det nämligen något att verkligen bry sig om, något som håller mig kvar fram tills vi når det tystlåtna slutet och det hela känns mer långdraget än nödvändigt. Har man gott om tålamod så är detta en film för dig, men kolla hellre in övriga Oscarskandidater om du har möjlighet till det...