Not the Messiah (He's a Very Naughty Boy)

Filmen:
Eric Idle hade klarat sig bra inom mejeribranschen. Sitta på en liten pall och mjölka kossor hela dagarna. För han har i många år mjölkat kassakon som vi alla känner till som Monty Python. Övning ger färdighet. Idle har mjölkat och mjölkat, medan de andra medlemmarna ur den gamla humorgruppen distanserat sig från Monty Python och prövat på annat istället. Palin har gjort sina reseprogram, Gilliam har gjort sina konstiga filmer, Cleese har gjort sina hemska reklamfilmer och Jones har gift sig med en ung svenska om jag minns min skvallertidningshistoria rätt.

Men Idle har varit Python trogen. Han satte upp musikalen Spamalot som gjorde succé på teaterscener runtom i Storbritannien och USA - och för att fira Pythons 40-årsjubileum satte han upp musikshowen (eller kallas det för oratorium?) Not the Messiah (He's a Very Naughty Boy) som spelades under en kväll på Royal Albert Hall. En dryga 90 minuter lång föreställning där Idle, en symfoniorkester och några inbjudna gäster sjunger låtar och drar lama vitsar för oss tittare.

Det är säkert rena himmelriket om man nu gillar den här typen av shower, men jag gör det verkligen inte. Är kraftigt allergiskt mot allt vad musikaler heter och när det dessutom görs på det här viset - med enbart en scen att förfoga över och utan möjlighet att variera miljöerna samt med ganska operaliknande framträdanden, så blir det bara så himla fel. Jag klarar inte av det, trots att jag är Monty Python-fan ända ut i fingertopparna och rimligtvis borde uppskatta den någorlunda eftersom showen är en slags återberättning av Life of Brian - fast i musikform.

Det hade varit roligare om Idle hade satt ihop en renodlad Pythonshow för att fira deras jubileum. En show fylld av deras härliga sketcher och musiknummer. Det hade framförallt varit mer värdigt än denna slätstrukna föreställning som aldrig någonsin blir lika magisk som under Pythongängets glansdagar. Att han sen tar hjälp av sina gamla polare Michael Palin, Terry Jones och Terry Gilliam spelar liksom ingen roll. Dels för att John Cleese inte medverkar och dels för att inte ens dessa kunggubbar kan göra någonting vettigt av det tråkiga materialet.

Det är bara i slutet av showen som jag drar på smilbanden lite. Då framför man Python-klassikerna Always Look on the Bright Side of Life och Lumberjack Song. Ganska trötta framträdanden förvisso och med sångröster som sett sina bästa dagar, men det är ändå någonting speciellt med att höra dessa odödliga klassiker framföras av några av historiens roligaste människor.

Förutom dessa guldkorn, så är dock Not the Messiah (He's a Very Naughty Boy) på tok för slätstruken, larvig och rentav tråkig för att jag ska kunna rekommendera den. En stor besvikelse.

Bilden:
Man kanske är kräsen, men nog hade man förväntat sig en lite mer överväldigande bildkvalitet från en show från 2009 filmad med dagens kamerateknik. Nåväl, bilden i Not the Messiah (He's a Very Naughty Boy) är absolut inte undermåliga på något vis, det är en bra transfer med finfin skärpa som fångar upp de mesta i detaljväg på ett mycket bra sätt och med läcker färgåtergivning som visserligen inte briljerar på något vis, men ändå fyller sin funktion på ett klart godkänt sätt. Hudtonerna kan dock tyckas lite för rödblommiga och svärtan drar onödigt mycket åt det gråaktiga hållet under föreställnngens gång.

Ljudet:
Wow. DTS-HD Master Audio 5.1-spåret i Not the Messiah (He's a Very Naughty Boy) är verkligen imponerande. Här får man uppleva känslan av att befinna sig mitt i publikhavet på Royal Albert Hall. Varenda sång levereras med sådan kraft att det känns som att sitta alldeles tätt inpå symfoniorkestern i konserthallen och sången sprids ut i högtalarna på ett alldeles fantastiskt sätt, samma med dialogerna som fångas upp kristallklart och har en urläcker precision i sig. Det här är ren och skär referensklass vad gäller konsertfilmer. Ett DTS-HD Master Audio-spår av yttersta världsklass.

Extramaterialet:
Här finns en halvtimmeslång featurette om vägen till Royal Albert Hall, där man pratar om hur idéen till showen uppstod och hur förberedelserna gjordes, ganska intressant - även om det blir ovanligt torrt för att vara någonting som har med Pythongänget att göra. I en annan featurette visas en del scener från backstage under föreställningens gång, inte särskilt intressant tyvärr. Då är det roligare med de sing-alongspår som finns inkluderade. En perfekt stämningshöjare att sjunga med till de gamla Pythonpärlorna Always Look on the Bright Side of Life och Lumberjack Song.