Old Dads (Netflix)

Komikern Bill Burr är den arga farbrorn som står och skäller på molnen i sin regidebut, Old Dads och det är en verkligen en sorglig historia från början till slut. Redan i inledningsscenen känner jag att det här kommer att göra ont i komedihjärtat, än en gång. Det är så krystat och så påklistrat "edgy" att jag desperat tvingas plocka upp den allt oftare nödvändiga skämskudden. Då är vi alltså blott tio minuter in i filmen och det är outhärdligt. Att Burr, 2023 försöker sig på att göra något Trey Parker och Matt Stone har gjort framgångsrikt i åratal är för mig helt obegripligt. Att göra narr av politisk korrekthet och rådande trender på film är inte superkul. Eller jo, det kan det vara om det är gjort med tydlig sarkasm och fingertoppskänsla, något Burr tidigare lyckats utmärkt med på sina ständigt utsålda shower och även i animerade TV-serien, F is for Family. I Old Dads saknas dock både ock. Det här är också något som ofta händer när en framgångsrik stand-up-komiker skall försöka överföra sin repertoar från scenen till vita duken. Det blir lätt ett magplask, inte sällan av den anledningen att man tror att det som fungerar på en stand-up också gör det på film och handlingen landar därmed mer i komiska fragment här och där än en sammanhållande berättelse. Något som är extremt tydligt i Old Dads.

Den 50-åriga farsan som rasar över allt i samhället är visserligen alltid högaktuell. Han finns i kommentarsfälten på sociala medier där han raljerar över det mesta under anonymt konto men här får vi lära känna honom på riktigt, utan alias. Här får vi vara med, sitta på första parkett när han skriker könsord åt folk i trafiken, på förskolan och på välgörenhetsevenemang. När han vrålar invektiv till chefer födda efter milleniumskiftet och klagar högt över en alltför trång åsiktskorridor och en feminiserad samtid där allt är woke och alfahanen är utrotningshotad. Vi får lära känna honom i scener där han åker till Vegas med grabbarna och slåss på strippklubb trots att han har en höggravid fru hemma eller förolämpar veganer och transpersoner. I grunden avskyr han allt som är modernt. Allt som innebär förändring eller personlig utveckling kan fara åt helvete. Alla är överens om att Jack Kelly (Bill Burr) är ett praktarsle, inklusive han själv men samtidigt, boys will be boys och allt det där. Han får med andra ord fortsätta att springa omkring och skrika både c-ordet och n-ordet. Visst kliver han över gränsen gång efter annan men det får inga större konsekvenser annat än när han själv greppar spaden och gräver sin grav allt djupare.

Själva storyn, om man nu kan kalla den så är att Jack och hans lika infantila polare, Connor (Bobby Cannavale och Mike (Bookem Woodbine) en gång i tiden startade ett klädföretag men som sedan såldes av. Nu har de av olika anledningar, som förstås inte beror på att de själva har gjort något fel tvingats tillbaka som anställda och en yngling har klivit in som VD. Aspen Bell (Miles Robbins) har precis avskedat alla som inte är Millennials och driver en ungdomlig verksamhet nu, något som förstås får blodet att koka i Jack som aldrig har långt till nästa raseriutbrott. De får i alla fall en möjlighet att rädda sina jobb genom att åka ut i öknen för att leta rätt på nästa stilguru vars nuna företaget kan trycka upp på sina överprisade tishor. De tre vännerna åker därmed på road trip med allsång till N.W.A. och Straight Outta Compton på radion. Här är diskussionsunderlaget huruvida man som vit man sjunger med i hela texten eller om man är tyst varje gång n-ordet droppas. Det är precis så flortunt, floskulöst och fånigt som det låter och även om Bill Burr är ren katastrof så är faktiskt Bobby Cannavale ännu värre. Att hans karaktär, Connor plötsligt får för sig att han måste vara mer "down with the kids" och börjar svänga sig med TikTok-språk är något av det mest smärtsamma jag någonsin sett på film.

Att deras fruar och flickvänner står ut med de här tre jättebäbisarna är förstås bortom all rim och reson. Men nej, de inte bara stannar kvar, de skyddar dessutom sina medelålderskrisande män när de ställer till det gång på gång. Old Dads följer samma mall som många andra komedier efter millennieskiftet, där man fiskar efter billiga skratt genom att låta äldre karaktärer vräka ur sig olämpliga saker vid olämpliga ögonblick och sedan låta någon annan täcka upp för fadäserna genom att förklara högt att man helt enkelt inte kan göra och säga sådant där längre. På många plan liknar den därmed två andra containerbränder till rullar, Dirty Grandpa med Robert De Niro och Zac Effron och Geezers med J.K. Simmons och Tim Allen.

Som komiker är Burr som sagt var inte främmande för att röra om rejält i grytan och han är förstås också fullt medveten om att hans humor inte passar alla så det är ju inte direkt chockerande att Old Dads känns som en komedi från en svunnen tid. Som jag var inne på i inledningen så fungerar det på en scen och i animerade serier som South Park, BoJack Horseman och F is for Family. Där flyger fortfarande den här typen av humor, men där har den också en poäng, där komedin till stor del fungerar som en vass kommentar till samtida frågor.

Här lyser inte bara skratten med sin frånvaro utan också finessen och det finns heller ingenting att ta med sig. Inga lärdomar. Det är inte som Clintans rollfigur i Gran Torino, direkt. Också en kvarleva hopplöst förlorad i gamla värderingar och samtidigt så naivt omedveten om detta faktum att han ständigt bränner sina ljus i båda ändar innan polletten slutligen trillar ner. När han sedan släpper garden och välkomnar människor in i den bubbla han levt i under så många år och ser vilket utbyte han får så mjuknar han som människa. Den aspekten finns inte här även om Jack Kelly faktiskt älskar sin son. Bruce Dern i en kort men hyggligt underhållande roll som lättkränkt taxichaufför och ett schysst soundtrack är enda anledningen till att vi inte landar på ettan här för det här är verkligen en fruktansvärt usel rulle.