Old Dogs

Filmen:
Att man inte kan lära gamla hundar att sitta är känt sedan länge. Men att lära gamla hundar att välja manus med lite större omsorg borde väl egentligen inte vara någon omöjlighet. Hundarna är i det här fallet Robin Williams och John Travolta som medverkar i komedin Old Dogs, en av senare års mest sågade filmer där Williams karaktär får reda på att han är pappa till sjuåriga tvillingar och tvingas ta hand om dem medan deras mamma avtjänar ett kortare fängelsestraff. Det blir klassiska förvecklingar när den tafatte ungkarlen Williams och hans affärskompanjon/bästa polare spelad av Travolta blir barnskötare på gamla dar.

Själv skrattade jag faktiskt en del när jag såg filmen. Det ska erkännas. Jag skrattade åt Williams när han stod på tågstationen med alldeles för mycket brun-utan-sol-bränna och blev misstagen för en invandrare, jag skrattade åt när Williams följde med sin son på toaletten och stod så obekvämt alldeles intill honom innan ungen till slut sa "mamma brukar vänta utanför", jag skrattade när Justin Long kallade Williams för "gammal kvinna" och jag skrattade lite smått åt scenen i gorillainhägnaden.

Sen skämdes jag mest. Över Williams som egentligen inte varit särskilt rolig sedan han var med i Välkommen Mrs. Doubtfire i början på 90-talet, de tjatiga farfarsskämten (seriöst, är det verkligen så kul att alla karaktärer tror att Williams och Travolta är farföräldrar åt barnen?), hela biten med medicinerna som ger biverkningar åt huvudpersonerna, snorungarna som inte kan skådespela för fem öre, den hemskt tjatiga scenen när Williams blir inlåst i ett solbränneduschrum, när Travolta med hjälp av en motion-capturedräkt styr Williams (!) under ett litet teparty med hans dotter och den krystade smöravslutningen.

Old Dogs är en illa skriven och dassigt regisserad komedi som lever på enstaka roliga scener och ett hyfsat samspel mellan Williams och Travolta. Det räcker till en medelstark fyra, men absolut inte mer än så.

Bilden:
Old Dogs levereras med en hyfsad transfer kodad i MPEG-4 AVC där dynamiken och den fylliga svärtan håller sig på en nivå något över medel, medan kontrasten är aningen ojämn och hudtonerna är lite väl gyllenbruna även i de scener som inte innehåller karaktärer som fastnat i en soldusch. Detaljrikedomen är bara okej i såväl för- som bakgrundsbilder. Det är en medelmåttig bildkvalité som känns målande för filmen i sig.

Bilden har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Den här DTS-HD Master Audio 5.1-mixen blandar friskt mellan förvånansvärt tunga ljudexplosioner (något överdrivna på sina håll) där samtliga högtalare vaknar till liv och mer lågmälda scener där dialogerna på ett tydligt sätt placeras i de främre högtalarna med finfin precision. Surrounden känns inte lika hundraprocentig och riktningsdetaljerna är något sladdriga, men som helhet är det ändå ett bra ljudspår.

Extramaterialet:
Här finns ett mossigt kommentarspår där man på ett helt verklighetsfrämmande sätt snackar om hur hög kvalitén är på skämten och dunkar varandras ryggar med så mycket komplimanger att blir löjligt, ett par bloopers, några bortklippta scener, en ganska påfrestande featurette där barnskådisarna i filmen intervjuar de äldre stjärnorna med några standardfrågor samt en musikvideo.