När invånarna i en liten thailändsk by blir varse att huvudet på deras heliga Buddhastaty har blivit stulet finns det bara två alternativ. Antingen är det att läsa igenom hemförsäkringen, göra en anmälan och eventuellt börja titta sig om efter en ny staty i postorderkataloger som gäller. Eller så skickar man ut sin grymmaste thaiboxare för att ta tillbaka huvudet från det hänsynslösa kriminella gänget som ligger bakom stölden. Att det blev det sistnämnda alternativet är naturligtvis ingen högoddsare då det där med postorderkatalogen och hemförsäkringen inte hade blivit mycket till film.
Det hedersamma uppdraget att norpa tillbaka Buddhas huvud tillfaller Ting (Tony Jaa) som med hela byns välsignelse ger sig iväg med sina kunskaper inom Muay Thai, en inriktning inom thaiboxning, som enda vapen. När han anländer till storstan stöter han på en gammal bekant från byn som numera försörjer sig på diverse småskurksbedrägerier som han utför med hjälp av sin kvinnliga kompanjon. Den omaka trion slår följe i jakt på det heliga huvudet som byn behöver för att bibehålla harmoni och välbefinnande. Mycket mer behöver egentligen inte yppas om handlingen då den är av underordnad betydelse. För Ong-bak är slagsmålsinferno och våghalsigt underhållningsvåld för hela slanten.
Slagsmålsscenerna utspelar sig i olagliga spelhallar, bortglömda gränder och rivningshus. Ja, kort sagt precis överallt där handlingen för tillfället råkar vara förlagd. Ong-baks framgångsrecept utgörs av hisnande koreograferade fightingsekvenser där inga linor, stuntmän eller effekter har använts. Regissören Prachya Pinkaew (be mig inte uttala det) har helt enkelt haft en nollvision vad gäller artificiella kameratekniska hjälpmedel. Det har resulterat i vansinnessnygga och autentiska scener där det ibland är omöjligt att avgöra om slagen träffar eller inte. Fulländad poesi i rörelse med andra ord. Hade betyget gällt enbart martial art-inslagen hade det naturligtvis varit oundvikligt att utdela något annat än högsta betyg.
Men lika fenomenalt akrobatisk som Tony Jaa är i actionscenerna, lika blek och okarismatisk är han i sitt övriga skådespel. Detta till skillnad från legenderna inom genren, Bruce Lee och Jackie Chan, som förvisso inte var några stora aktörer men likväl hade ett publikfriande register i sitt skådespel. Ong-bak går i mångt och mycket ut på att lansera och presentera Tony Jaa för den västerländska filmindustrin. Med facit i hand har det inte slagit(!) speciellt väl ut då han inte fått några roller utanför Thailand. Än så länge bör tilläggas, för potentialen finns onekligen om han bara lär sig att bjuda lite mer på sig själv mellan actiontagningarna.
Martial art-filmer har aldrig gjort sig kända för att bygga på välspelade manus utan lever på helt andra premisser. Dock ser jag ingen anledning att slarva med handling, karaktärer och dialoger till den grad att det blir irritationsmoment som är fallet i Ong-bak. Det finns trots allt möjligheter att kombinera bra film med slagsmål om man bara vågar ha den ambitionen. Och det är också anledningen till varför den bästa martial art-filmen som någonsin har gjorts stavas Enter the Dragon och inte Ong-bak. Men gillar man martial art är Ong-bak en riktig guldgruva och det är bara att investera i ett exemplar så fort det bara går. Gillar man manusdrivna actionfilmer i allmänhet är det möjligt att man ska söka sig till något annat istället även om så gott som alla lär imponeras av Tony Jaas vighet som vänder upp och ner på allt man trodde man visste om gravitationslagar.
Ong-bak är utgiven av Universal på deras underbolag Asian Vision som är specialiserade på just asiatisk film. DVD:n får godkänt med sitt DTS-ljud och skaplig bild. Men visst hade det varit på sin plats med extramaterial om inspelningen och hur de lyckats med alla fantastiska tagningar. Nu får man nöja sig med biografier och trailer vilket känns snålt med tanke på hur välfylld Region 1-utgåvan är.