Oppenheimer

En ung och emotionellt instabil Oppenheimer stirrar ner mot regndropparnas nedslag och betraktar de ringar som uppstår på en pöl. Hans värld består inte av förödande konsekvenser ännu; han har inte varit med om den kedjereaktion som uppstår när han och Amerikas främsta forskare skapar ett ultimatum för framtida generationer, han har inte känt av blodet på sina egna händer, han har inte kluvit atomen ännu. Därför liknar inte vattenringarna bombnedslag. Inte ännu.

Oppenheimer är historien om atombombens fader med samma namn, en framstående fysiker som blir projektledare i kapplöpningen om att utveckla kärnvapen före nazisterna och de fruktansvärda påföljderna som kom att hemsöka honom livet ut. Christopher Nolan har här vässat sina manusknappande fingrar efter att actionäventyret Tenet lämnade lite väl mycket att önska och bjuder på sin kanske mest personliga film hittills. Oppenheimer är lika mycket klassisk filmbiografi som det är en psykologisk tragedi, som dryper av dilemman och skuld, fragmenterad av profetior om världens undergång och sprakande fission-scener. Kluvna atomer blixtrar till under flera scener för att visa hur oåterkallelig den nukleära revolutionen var.

Det är också en film som tyngs av exposition och pratiga scener. Som med många andra Nolan-filmer kan jag uppleva att filmen, ett mastodont-projekt på tre timmar, känns hackigt klippt för att skynda sig till nästa scen. Nolan försöker alltid göra väldigt mycket på begränsad tid, men det är också en ytterst välbalanserad film med två kontrasterande historier: Oppenheimers sandiga liv i Los Alamos-öknen och en McCarthisk skendomstol som utspelar sig i ett litet kvavt kontorsrum, där han anklagas för att vara en kommunistsympatisör. I typisk Nolan-stil lägger regissören fram ett pussel som låter tittaren sätta sig i Oppenheimers skor och undra: kunde allt det här ha förhindrats?

Cillian Murphy gör sitt livs roll som den märkligt motsägelsefulla mannen som tvingas bära den ofattbara bombbördan på sina axlar, där han egentligen inte behöver säga särskilt mycket för att publiken ska förstå hans smärta. Genom hans isiga ögon kan man nästan se det svarta hål som har öppnat sig inom honom, som slukar allt ljus omkring honom och som fortsätter att tömma honom ända in till sista bildrutan. Det börjar verkligen bli dags för Oscarsakademin att erkänna Murphys sanna briljans. Robert Downey Jr., som hade kunnat pensionera sig för länge sedan tack vare Marvel-stålarna, storspelar också som den ambitiöse politikern Lewis Strauss, en vän till Oppenheimer som blir en slags motpol under de svartvita förhörsscenerna.

Förutom dessa tungviktare ser vi också topptalanger som Emily Blunt, Florence Pugh, Matt Damon, Rami Malek, Josh Hartnett, Casey Affleck, Gary Oldman och många fler stjärnor, där framförallt Blunt och Pugh ger filmen en trovärdig och mänsklig smärtpunkt vid sidan om de torra kvantfysikföreläsningarna. Det är dock skotten Tom Conti som står för filmens hjärta i rollen som Einstein. Geniet har en väldigt liten men central roll som jag gärna hade sett expanderas mer och som blev lite av en standout tack vare värmen som skådespelaren utstrålar.

Vägen till Manhattan-projektets bombnedslag är tekniskt spektakulär, där Nolan helhjärtat har satsat på att göra atombombens begynnelse så praktisk som möjligt och visuellt sett bjuder filmen på många överraskningar. Det är sanslöst snygg film, på alla sätt och vis. Det är dock de emotionella bomberna som släpps efter Oppenheimers framgångar som är de mest drabbande. Nolan är känd för sin bombastiska filmstil, men här uppvisar han också att han är en tystnadens mästare i några öronbedövande ljudlösa scener. Bomberna under förhörsscenerna är oerhört effektiva, där Oppenheimers liv nystas upp som om han deltog i sin egen obduktion och i dessa sterila miljöer finns även ett par smarta visuella medel som uppvisar Nolans instinkter som filmskapare.

Nolan leker ofta med tid och rum i sina filmer, där han i Oppenheimer försöker återskapa titelfigurens tvivlande psyke. Det är hoppigt och ibland överförklarande, men som tittare sitter man tryggt i Nolans regi och som tittare blir man aldrig uttråkad. Jag är inget större fan av den svenska stoltheten Ludwig Göransson, men musikkompositören ska också ha en klapp på axeln här då hans illavarslande, tickande toner integreras väl med det övriga soundtracket och kryper under skinnet när man väl uppmärksammar det, som om filmen i sig var musikmässigt radioaktiv. Hans Zimmer har en gång i tiden kompletterat den vansinniga regissörens berättarmässiga våglängder, men Nolan har hittat en trygg ersättare här.

Det är ett kraftigt paket, detta. Det är mycket att ta in, särskilt när karaktärer pratar om saker man inte alltid ser framför sig. Men för att vara så snackig är den också nagelbitande just för att Nolan bemästrar tematik och vad som får den förintade huvudpersonen att ticka. Berättandet i Oppenheimer är nämligen lika mästerlig som den är mäktig. Det är en olycksbådande och aktuell påminnelse om vetenskapens tveeggade natur, hur nära mänskligheten faktiskt är att utplåna sig själv och hur världen har förändrats - för evigt. Nolan-fantasterna har inget att betvivla här: Nolan har gjort det igen.