Örnnästet

Filmen:
Det är mycket möjligt att du någon gång i ditt liv hört din pappa, morbror, farbror, morfar eller farfar prata varmt om Örnnästet. Den där häftiga och superspännande Clintan-rullen som de såg som unga på den lokala biografen. Den där nästan olidligt adrenalinpumpande filmen där Clintan och grabbarna klättrar i berg, skjuter ihjäl nazister på löpande band och hoppar fallskärm.

Det lät säkert jättelovande när du hörde dessa gammstötar prata så varmt om deras favoritfilm från yngre dar. Problemet? Tiden har inte stått still sedan Örnnästet släpptes. Tiden är konstant och utvecklingen har gått framåt med raketfart, vilket gjort att Örnnästet inte är så värst häftig nuförtiden. Det är faktiskt mycket i den som åldrats riktigt dåligt, däribland den hemska falurödfärgen som används till blodeffekterna. Tjocka klumpar falurödfärg som sakta pumpar ut ur karaktärerna efter att ha blivit knivskurna eller skjutna känns ju inte särskilt hett år 2010. Det gör inte heller bakprojektionsscener där skådisarna så hemskt uppenbart står framför en bioduk där bakgrunden spelas upp. Fult, men charmigt på sitt sätt.

Mycket gnäll på de senaste raderna. Jag vet. Dags att fokusera på det positiva istället, för tro't eller ej: det finns betydligt mer positivt än negativt att säga om Örnnästet. För trots att den har 42 år på nacken och åldrats dåligt i vissa avseenden, så har den ändå bibehållit sin fantastiska underhållningsnivå och än idag är det få krigsfilmer som varit lika roliga att titta på. Här strävar man inte efter någon realism överhuvudtaget, utan istället är det rena popcornrullen förlagd i krigsfilmsmiljö med actionscener som avlöser varandra och inslag av humor som lättar upp stämningen ytterligare.

Richard Burton, den gamla fyllgubben, är härligt torr som ledaren för det gäng av specialsoldater som skickas till Alperna (filmen är oerhört läcker att titta på med sina snötäcka miljöer som spelades in på plats i Österrike med riktig snö istället för studiobyggen) till för att befria en amerikansk general som tagits till fånga av nazisterna, medan Clintan mest kisar med ögonen och väser fram sina repliker på det där sättet som bara han kan göra och komma undan med det med hedern i behåll. Tillsammans tvingas de kämpa mot alltifrån snöoväder, branta bergsväggar, nazister som talar felfri engelska utan någon som helst brytning (eller jo, den monokelförsedda Gestapogubben bryter på något som åtminstone påminner om tyska) och förrädare inom den egna gruppen.

Från det att gänget fallskärmshoppar ner från ett plan i inledningen av filmen tills det att man i slutet av filmen stormar det fort där den tillfångatagna amerikanska generalen befinner sig på, så är det fullt ös och gott humör som är ledorden i Örnnästet. Glöm skitig krigsfilmsrealism och ångestladdade scener med soldater som mår psykiskt dåligt av krigets hemskheter, här skjuter man ihjäl nassar, förför kvinnor och ser hela tiden till att vi tittare har ett leende på läpparna eller en viss pulshöjning i kroppen genom sköna actionscener.

Brian G. Hutton skapade en tidlös klassiker när han 1968 gjorde Örnnästet och även om den känns föråldrad i många avseenden och långt ifrån är lika häftig som alla berättelser från gamlingar gör gällande (nostalgin är svår att motverka), så är det än idag en mycket, mycket underhållande actionfilm som tack vare detta Blu-raysläpp kommer att leva kvar även för kommande generationer.

En riktig klassiker du varken bör eller får missa!

Bilden:
42 år gammal, javisst, men bildkvalitén på denna Blu-rayutgåva ser inte ut att vara en dag över 10. Färgerna är levande och inbjudande, medan skärpan i sig håller förvånansvärt hög kvalitet med härliga findetaljer i närbilder och relativt bra djup i scenerna utomhus med stora vyer över snötäckta bergslandskap. Svärtan drar lite åt det gråa, men inte så mycket att det blir störande. Speciellt inte när man gång på gång hajar till att filmen har över 40 år på nacken och ändå ser såhär pass bra ut på BD.

En hel del brus förekommer dock i främst scener som utspelar sig bland snön, men också i lite mörkare scener. Det är förstås sånt man får räkna med och samtidigt har överseende med, men det drar ändå ner helheten en aning.

Ljudet:
Ljudmässigt är det alltid svårt med gamla filmer på Blu-ray. Det är liksom svårt att komma ifrån den där känslan av att lyssna på filmen genom en konservburk - och lite så är det med Örnnästet också, man har visserligen piffat upp ljudet (DTS-HD Master Audio 5.1) rejält jämfört med DVD-utgåvan och ökat på kraften i såväl musikinslagen som surroundeffekterna. Men det är ändå burkigt i många lägen, inte minst i explosionerna som låter hemskt fjesiga och vapnen som låter lite som ärtbössor. Dialogerna är dock ganska så klara och surroundeffekterna skapar en fin ljudmatta i rummet.

Extramaterialet:
En dryga 10 minuter lång kortfilm där man filmat lite bakom kulisserna på inspelningsplatsen, inte alls särskilt intressant och ganska uselt producerat, men det är ändå kul att se lite mer av Clintan och Burton samt engagemanget hos filmteamet. En biotrailer finns också att titta på.