Orphan

Filmen:
Barn kan vara riktigt läskiga ibland. Kanske inte i stadiet när de just ploppat ut ur magen på sina mammor och mer liknar miniversioner av Onkel Fester från Familjen Adams, än någonting annat. Men när de vuxit till sig lite och lärt sig att artikulera sig, manipulera omgivningen och att vassa knivar är utmärkta att penetrera människokött med - då snackar vi plötsligt skrämsel - Omen-stylee.

Precis som i filmen Orphan där det äkta paret Coleman adopterar en 9-årig flicka efter att ha förlorat ett barn vid födseln. En till början charmerande och väluppfostrad liten tös, men ganska snart blir det uppenbart att den 9-åriga flickan inte är som alla andra barn. Det är någonting allvarligt fel på henne.

Många filmskapare har försökt sig på subgenren "skrämmande barn" till skräckfilm/rysare och många har misslyckats fatalt. Detta eftersom barn är ruskigt svåra att handskas med, det är så himla lätt att förstöra skrämseln genom att låta barnskådespelarna ta ut för svängarna för mycket och liksom förlita sig på att alla vuxna tittare ska rättfärdiga deras usla insatser med kommentarer som "men det är ju bara ett barn, han/hon gör sitt bästa, naaaaw". Senast var det i The Children där något virus drabbade ett par snorungar som började mörda sina korkade föräldrar till höger och vänster, den skrämde inte det minsta och satte bara raketfart på kräkreflexen med gräsligt skådespeleri och tramsiga hoppa-tilleffekter.

Orphan faller lyckligtvis inte i samma fälla, utan visar upp en gammal god skräckstämning som andas 70-tal med nerviga filmer som The Omen, Rosemary's Baby (som ju är från -68, men vi avrundar uppåt) och The Shining som starka influenser vad gäller den krypande skräck som förekommer under filmens gång. Man bygger upp filmen med ett långsamt tempo och skräcken ligger mycket i att hotet kommer från något så otänkbart som en liten flicka - det är en ren fullblodspsykopat som adoptivföräldrarna och deras två biologiska barn har att göra med.

Vera Farmiga och Peter Sarsgaard spelar paret som adopterar flickan - och känns gedigna båda två, men det är barnskådespelaren Isabelle Fuhrman som äger showen med sin perfekta tolkning av en manipulativ och ondskefull person vars enda njutning i livet är att göra livet till ett helvete för andra människor. Hon får ens blod att isa av skräck och koka av ilska på samma gång. Det är barnskådespeleri av den bästa sorten. Den typ av barnskådespeleri som inte får en att vilja slå sönder köksluckor och trädgårdstomtar i ren frustration.

Men Orphan har ändå sin beskärda del av frustrerande moment. Manusarbetet är platt och relativt förutsägbart genom hela filmen, ett par hoppa till-effekter känns på tok för billiga ("ojski pojski, kommer det stå någon bakom henne i spegeln när hon stänger badrumsskåpet?") och några karaktärer skulle behövt friseras till en aning. Speciellt psykologen som beter sig väldigt oprofessionellt och inte misstänker att det kan röra sig om någon personlighetsstörning, men också pappan i familjen som är så ofattbart naiv och vägrar att se sambandet i vissa saker innan det är för sent.

Tack vare den fantastiska stämningen, skådespelarnas solida insatser och hur regissören Jaume Collet-Serra fångar upp känslan av att titta på en gammal skräckfilm från det goda 70-talet på ett alldeles lysande sätt med matta färger och avsaknad av musikvideoklippning, så är det dock inga större problem att blunda för bristerna och istället fokusera på det som verkligen spelar roll i en film av den här sorten: nämligen skrämseln.

Och den finns det gott om. Det lovar jag.

Bilden:
Bilden i Orphan kan vid en första anblick se aningen tråkig ut med en dämpad färgpalett där gråa och bruna toner är i majoritet, men det här är ett medvetet val från regissörens sida och ett sätt att få Orphan att påminna om filmer som man influerats av - och det är absolut inget negativt med det. Transfern bjuder på en krispigt läcker skärpa som briljerar stort i såväl närbilder på karaktärerna som omgivningsbilder där man får extra hjälp genom en djupkänsla som verkligen suger in en i berättelsen med en otrolig närvaro. Det är en levande bild med ett fint färgarbete (en del färger är medvetet matta, medan scenerna där Esther målar tavlor är rena färgexplosionerna) och en becksvart svärta som är både djup och kompakt med fina skuggor på samma gång.

Om det är något man kan klaga på, så är det sekvenserna där det förekommer ett blått UV-skimmer från ett akvarium, då tappar bilden lite fokus och känns både suddig och alldeles för skarp i färgåtergivningen.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Nej, här imponerar man inte riktigt lika mycket. Dolby TrueHD 5.1-spåret som är inkluderat fångar visserligen upp dialogerna och musiksekvenserna på ett mycket behagligt vis, där man hela tiden ser till att inte låta bakgrundsljud hamna i för mycket fokus och på så sätt få främst dialogerna att låta riktigt bra. Men i filmens mer decibelrika ögonblick har man inte fullt så bra koll på mixen, vilket leder till att surrounden saknar precision i riktningsdetaljerna och stabilitet i volymökningarna för att verkligen komma till sin fulla rätt. Det blir helt enkelt mer högljutt än vad det egentligen blir bra. Synd, för i filmens lugnare scener är det ju nämligen riktigt, riktigt bra.

Extramaterialet:
Här finns en 15-minuter lång bakom kulisserna-featurette som inte är särskilt intressant, utan mer handlar om ryggdunkande och beröm mellan varandra, samt ett par bortklippta scener (som man förstår anledningen till varför dessa inte kom med i slutversionen) och ett alternativt slut som inte alls är så märkvärdigt trots att man på filmens framsida skryter om hur det finns ett "alternativt skrämmande slut" inkluderat.