Outlaw King (Netflix)

Filmen:
I Mel Gibsons filmepos om rebellen William Wallace bedrog earlen Robert the Bruce honom i krigets mest avgörande moment, men i David Mackenzies mer historiskt korrekta och andliga "uppföljare" skjuts martyrromantiken lite mer åt sidan i denna intensiva och verklighetstrogna riddardrama om en av Skottlands viktigaste historiska figurer. I Outlaw King blir Robert, spelad av en tystlåten Chris Pine, förvisad efter att ha utnämnt sig till Skottlands nye kung och en ny blodig revolt för självständighet tar sin brutala början.

Chris Pine kändes något malplacerad och stel till en början, men hans lågmäldhet och tålamod känns samtidigt uppfriskande och intressant för det kokar ändå något bakom hans skärpta, isiga ögon. En ilska som ännu inte tagit form, där Robert mest på ytan accepterar Englands styre igen. Detta bubblande raseri fläter samman en stundtals ryckig och tom första akt, men när han till slut ser en av Wallaces bröstkorg hänga i ett marknadstorg - som en hemsk påminnelse till skottarna om upprorets konsekvenser - ser Robert rött och man rycks snabbt med i hans jakt på rättvisa och nya bundsförvanter. Florence Pugh hjälper också till att fylla denna känslomässiga tomhet med en värme som väger upp Pines kyla och som även lägger grunden för en rar och fin relation mellan den skotske kungen och Elizabeth de Burgh.

Som historisk krigsfilm är Mackenzies krigshistoria en närgången och skicklig nerdykning i gyttjan, regnet, blodet och tarmarna som tar över filmens andra halva. Luften är laddad med känslor innan varje strid äger rum, som att något när som helst kan smälla till bakom hörnet och krigsscenerna i sig - särskilt den som äger rum Loudoun Hill mot slutet av filmen - är så fantastiska och mäktiga att dessa förmodligen hade kunnat göras ännu mer rättvisa på bioduken. Särskilt Aaron Taylor-Johnson lyser till som den vrålande "Svarte Douglas" i dessa krigsscener, som ber sina fiender att säga hans namn innan han skrikandes kör ner en rostig yxa i deras pannben. Visserligen kan det bli lite väl mycket digitalt blod mellan varven, men det är förståeligt med tanke på hur hetsiga dessa scener är och i stort sett är Outlaw King en visuell triumf, som ju återskapar ett grått Skottland med enastående vyer över gröna slätter, involverande kameraarbete som kastar sig rakt in bataljerna och finfint foto som använder sig av naturligt ljus på ett utmärkt vis.

Jag vill också slå ett slag för den förträffliga musiken som förseglar den skotska identiteten i filmen och som skapar en genomgående vacker stämning mitt i den medeltida grymheten. Pughs ömma, tröstande sånger väver samman livsöden från olika håll i Skottland och kompositören Tony Doogan lyckas fånga en sorgsen sinnesstämning i rätt moment - något som i övrigt kompletterar filmens brist på starkare patos-drivna element, något som Braveheart fortfarande kan stoltsera med. Men när Kathryn Joseph sedan fyller rummet med en gråtmild version av "Land O' The Leal" känner man sig redigt tagen av filmens egentliga skönhet.

Samtidigt hade jag önskat att filmepilogen inte var så abrupt och det hade nog faktiskt inte skadat om filmen var ännu längre (20 minuter klipptes bort strax innan Netflix-premiären) för jag ville ärligt talat se mer av Mackenzies fängslande livsöden, mer av skottarnas inre konflikter, mer av birollerna. Ändå har vi att göra med en tajt, ambitiös och sevärd skildring av kungen som vägrade tugga engelsk skosula.