Det är ytterst få ståuppkomiker som får mig att skratta. De flesta frambringar bara gäspningar och irritation då deras skämtande oftast inte sträcker sig längre än till tjatiga sex, bög- eller rasbetingade skämt. Visst kan även sånt vara underhållande, men då ska det göras med finess, vilket få komiker lyckas med.
Pablo Francisco är dock ett undantag. För även om hans material i mångt och mycket handlar om samma saker som de tjatiga komikerna använder sig av, så lyckas han skapa stor underhållning av det. Han är ett energiknippe som sprudlar av galenskap och hans förmåga att imitera personer samt göra de mest fantastiska ljuden med sin mun är imponerande.
I Bits and Pieces börjar han lite trevande, mycket tjatande om hans nya frisyr och en ganska larvig imitation av en rik snobb från överklasskvarteren Irvine. Men sen lossnar det ordentligt. Han ger sig i kast med att imitera en mexikan och berättar hur man vet att han är just mexikan. Detta genom att återskapa en mexikansk låt med endast munnen som hjälpmedel, "det är som en 24 timmar lång låt med samma noter, om och om igen" berättar han samtidigt som han imiterar en ruskigt jobbig trumpetserenad. Man skrattar så det svider i magmusklerna och har man glasögon krävs det fönsterputs flera gånger om.
Efter det lyckade skämtet om mexikaner, så tar showen fart på allvar och Francisco släpper loss all sin lysande galenskap. Porrmusik, intimpiercing, galna tjejer, musikartister och inte minst Don LaFontaine (han som har rösten till nästan alla filmtrailers) får sin släng av sleven när Francisco ger sig i kast med att driva med i princip allt och alla. Hans imitationer av trailerrösten, Arnold Schwarzenegger och Keanu Reeves i samma veva är helt makalösa. Det är så otroligt likt originalen att man kommer på sig själv att gapa av beundran.
Men även om nu Francisco imponerar i långa stunder, så har han dessvärre också en tendens att bli rejält tjatig. Det blir lite för många skämt där han juckar och använder olika imitationer - juckande med snobbröst, juckande med trailerröst, juckande till porrmusik, juckande till jeopardymusiken osv. Kort och gott, juckande till allt möjligt som fort blir enformigt. Detta kombinerat med några mindre lyckade skämt (inledningen med snobbiga typen och hans intetsägande prat om Nascar) gör att helhetsintrycket går från mycket bra till endast bra. Fast det är å andra sidan inte alls illa pinkat - med tanke på hur lite jag har till övers för ståuppkomiker i vanliga fall.
Pablo Francisco - Bits and Pieces är ett solklart val ifall man gillar att skratta, och om man nu inte gör det, så kan den funka som en bra inkörsport till skrattets underbara värld. Räkna dock med många snuskskämt, så om du är pryd bör du nog se dig om efter andra alternativ.