Pandorum

Två astronauter vaknar upp ur sin hypersömn och inser snart att de befinner sig på en rymdfärja. Det är ungefär så mycket de kommer ihåg, hur länge de har varit där och vad deras uppdrag går ut på är suddigt. De två männen är Korpral Bower (Ben Foster) och löjtnant Payton (Dennis Quaid).

När den värsta chocken har lagt sig fokuseras deras tillvaro till att hitta ett sätt att ta reda på var de befinner sig och varför. Payton stannar kvar i kontrollrummet medan Bower ger sig ut i rymdskeppet för att hitta ledtrådar och andra människor. Via radiokontakt håller de kontakten med varandra. Bowers väg genom skeppet leder genom klaustrofobiska och mörka gångar. Inte blir det bättre av att han stöter på märkliga individer som han inte hade räknat med skulle finnas på skeppet. Och hur är det med "Pandorum", den där rymdsjukan som leder till sinnesförvirring?

Tyske regissören Christian Alvart fick 40 miljoner dollar, en Twilight-skådis och Dennis Quaid att leka med när han skulle spela in Pandorum. Förvaltade han sitt kapital väl? Väldigt många är av den åsikten och jag förstår att man upplever blandningen mellan sci fi, skräck och action som lite frän. Personligen räcker det inte hela vägen fram hos mig. Vill jag se klaustrofobisk sci fi-skräck så ser jag självklart på Alien-filmerna istället. Vill jag åt vad isolering och rymden kan göra med människans psyke så ser jag Sunshine istället. Känner jag att jag vill fördjupa mig i människans exploatering av resurser så drar jag igång Blade Runner.

Pandorum täcker helt enkelt inget vakuum hos mig även om det stundtals är coolt att se den H.R Giger-inspirerade interiören och rymdfärjan. Annars tycker jag man har lyckats med specialeffekter, make up och interiörer. Det är ju faktiskt lite gulligt att de springer omkring massa Clive Barker-aktiga Pinheads. Överhuvudtaget andas det mycket Barker/Lovecraft i monsterupplägget.

Filmens förutsägbarhet (bara titeln säger ju en del), trista bikaraktärer, bristande psykologiska förmåga att skapa riktiga obehagskänslor och trista element som flashbacks och distade röster gör att jag aldrig tycker den når hela vägen fram. De moment som mycket väl hade kunnat göras bra slarvar man istället bort och får enbart till halvdant. Resultatet är möjligt lite fränt och småcoolt, men inte genuint bra. Trist, och antagligen delvis ett resultat av att regissören är alldeles för grön och oerfaren.

Utgåvan innehåller en featurette som döpts till The world of Elysium samt borttagna och alternativa scener. Bilden är helt okej och ser ren ut även om säkert 90 procent av filmen utspelar sig i mörker. Ljudet låter bra och dynamiskt men dialogerna är ibland svåra att uppfatta i alla ljud från rymdfärjan.