Parkland

Filmen:
Det värsta en film kan göra med en, förutom att fysiskt tillfoga en smärta av någon mycket diffus och högst osannolik anledning, är att lämna en med känslan av att ha kastat bort ens tid. Livet är alldeles för kort för att slösas bort på meningslösa filmer när det finns så enormt mycket bra att titta på istället.

Till vilken av dessa kategorier hör då Parkland? Den förstnämnda, tyvärr. Peter Landesman tolkning av dödsskjutningen av John F. Kennedy och dagarna som följde efter den ofattbara tragedin där vi får följa en rad olika karaktärer och hur de hanterar sorgen/chocken över det som inträffat lämnar mycket att önska. För det första fungerar inte Landesmans berättargrepp med att låta oss tittare följa med ett flertal karaktärer och deras ageranden under dagarna som filmen utspelar sig på. Det blir alldeles för ytligt med karaktärer som kommer och går lite hursomhelst utan att lämna några bestående intryck av sina handlingar - en del får mer speltid, medan andra knappt hinner dyka upp i bild förrän de är borta igen. Paul Giamattis karaktär Abraham Zapruder, känd för att ha filmat bilkortegen när Kennedy sköts ihjäl, och James Badge Dale som Lee Harvey Oswalds brorsa Robert hör till karaktärerna som syns allra mest. Andra karaktärer som filmen kretsar kring är några läkare och sköterskor på sjukhuset som vårdade Kennedy, Oswalds mamma samt några poliser/agenter. Gemensamt för alla är att vi knappt lär känna dem under filmens gång. Det blir därför inte så värst känsloladdat i scenerna där folk gråter och har sig eftersom det här montageberättandet blir alldeles för opersonligt och platt med skådespelare som inte heller gör mycket väsen av sig.

Den enda som lyckas förmedla någonting till mig som tittare är James Badge Dale, briljant som så många gånger förr, i rollen som Oswalds storebror. Han äger varenda scen han medverkar i med ett kraftfullt skådespeleri där man verkligen känner på smärtan och hatet som han bär inom sig över det fruktansvärda som inträffat. Scenen där han får veta att hans bror har gripits misstänkt för mordet på Kennedy är filmens i särklass starkaste ögonblick. Sämre går det när fokus läggs på Jackie Weavers kraftigt överspelade mamma Oswald-karaktär som mest känns som en figur ur någon parodi på Oliver Stones mästerverk JFK. Detsamma kan sägas som Billy Bob Thorntons surmulna agentkaraktär och Marcia Gay Hardens krystade sjuksköterska. Menlösa karaktärer så det skriker om det.

Inte heller på regifronten får Landesman till det. Hans skamlösa försök att få filmen att kännas som något Paul Greengrass lämnat ifrån sig med skakiga handkameror och Greengrassiga inzoomningar känns mest bara som trötta efterapningar och bitvis ger det filmen ett nästan amatörmässigt utseende som förtar upplevelsen ännu mer.

Parkland känns verkligen totalt meningslös och det är svårt att riktigt förstå vad syftet med den egentligen var. Att visa upp hur människor reagerade över Kennedys död är givetvis tydligt, men känns det som något värt att fylla upp en film med? Inte på det här viset i alla fall. Då känns det bättre att kolla upp någon dokumentär om dödsskjutningen i fråga. Eller var tanken att trycka på att någon konspiration inte existerade och att Oswald ensam var ansvarig för mordet på Kennedy? Kanske. Hursomhelst är Parkland en enormt slätstruken historia som varken engagerar, underhåller eller griper tag i en.

För den som hellre törstar efter någonting spännande och skickligt iscensatt rekommenderas Oliver Stones mästerverk JFK från 1991. Där snackar vi kvalitet, rakt igenom.

Bilden:
Rent bildmässigt är det svårt att klaga för mycket, dock. Parkland ser strålande ut på Blu-ray med välmixade färger och stabil svärta, medan skärpan överlag håller en skyhög kvalitet, även om det finns ögonblick då det tenderar att kännas något, något mjukt och oprecist med fokuset på sina håll.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.78:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett stabilt Dolby TrueHD 5.1-spår som fyller sin funktion utan att egentligen imponera allt för mycket. Surroundeffekterna är bra balanserade med fina svepningar och dialogerna har en bra klang och tydlighet, medan musiken bitvis är lite för kraftfull för sitt eget bästa.

Extramaterialet:
Inte mycket att hurra över, tyvärr. Ett rätt sömnigt kommentarspår med regissören/manusförfattaren Peter Landesman som pratar om filmen och händelserna som filmen kretsar kring. Förutom kommentarspåret finns även ett par bortklippta scener.