Passengers

En överraskande thriller i samma anda som Final Destination och Det sjätte sinnet? Jo, tjena. Snarare som en överdrivet pratig tramsfilm med inslag av komplicerad romantik mellan karaktärerna och tröttsam paranoiathriller där ingenting är vad det verkar som.

Anne Hathaway spelar nervös psykolog som får i uppgift att prata med överlevande från en flygplanskrasch och under terapisessionerna kommer det fram mörka hemligheter till ytan. Hemligheter som får personer att försvinna och som någon till varje pris verkar vilja hålla dolda från allmänhetens ögon och öron. Vid sidan av detta har vi också en kärlekshistoria att följa. Hathaways psykologkaraktär får känslor för en av de överlevande (spelad av självaste Night Owl från Watchmen: Patrick Wilson) och den lilla romansen visar sig vara en svår nöt att knäcka för Hathaways moraltänkande. Psykolog + patient = ajabaja, liksom. Inte tumma på psykolog-patientrelationen.

Passengers frambringar en hel del gäspningar under titten. Man gäspar nästan konstant. Orsaken är jättesimpel och utan några som helst överdrifter: det händer knappt någonting. Under 90 minuter är det prat, prat, prat och mera prat. Karaktärer som pratar. Karaktärer som lyssnar på när andra karaktärer pratar. Knappt någon karaktär som gör någonting annat än pratar. Spänningen glöms helt bort i manusförfattarens störande fascination för dialoger som inte ens är särskilt välskrivna. Det är konspirationsteorier, paranoia och några hekton övernaturligheter vid sidan av det ständiga tjattret mellan karaktärerna. Men ingen spänning. Att filmens hologramomslag där tre karaktärer försvinner och dyker upp igen beroende på hur du vrickar på fodralet är mer spännande än filmen i sig säger egentligen allt.

Passengers är ingen thriller, det är en orgie i tråkiga dialoger som utmynnar i vad som kan vara den sämsta och mest aggressionsframkallande twisten som gjorts på många år. Hathaway och Wilson kämpar dock på tillsammans med David Morse för att ge filmen någon form av kvalité. Men det blir aldrig mer än halvhjärtade försök på grund av manuset som inte ger skådespelarna någonting rejält att arbeta med. Det är bortkastad talang där man lyckligtvis ändå låter Hathaway le några gånger under filmens gång. Hennes leende är som bekant bländande och varje gång hon ler blir världen till en lite bättre plats.

Men inte ens leendet räddar Passengers från ett lägre betyg än en 3:a.

Om manuset hade varit lite mer fokuserat på spänningsmomenten och om man hade skippat den krystade twisten i slutet som får en att gapa som en fågelholk samtidigt som man vill slå sönder en liten trädgårdstomte för att få ut sin aggression över hur bortkastat allting känns i och med twisten, så hade Passengers kunnat bli till en hyfsad film. Kanske rentav till den där överraskande thrillern i samma anda som Final Destination och Det sjätte sinnet som man skryter om på filmfodralets baksida.

Nu är den bara usel istället.

DVD:n från Nordisk Film är lyckligtvis inte fullt så usel så som själva filmen, men imponerar inte heller. Bildmässigt snackar vi en ganska så skarp och smutsfri transfer som dock lider något av en tveksam svärta. Ljudet är helt dugligt utan att för den skull blåsa hatten av en. Lite mer bas hade inte skadat, men å andra sidan är det inte så många bastunga scener som förekommer i Passengers. Extramaterial saknas: tack för det.